Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och för att visa, hur ordentligt han gjort sitt arbete,
skakade Lind signalstången.
Miss Elisabeth nickade gillande. Hon var nöjd med
allt, eftersom hon blott högst ofullständigt begrep, hvarför
det skulle vara så och icke så.
— Det värsta ä’ att skjortan snart blåst sönder, å’ då
ha vi ingenting hvitt att sätta dit i stället, så vida inte
miss vill... Den stora, skäggiga karlen rodnade som en
liten flicka och såg bort. — Ja, miss förstår nog hvad jag
menar.
Det gjorde miss Elisabeth och hon suckade tungt, då
hon tänkte, att det kanhända blef nödvändigt att
underkasta sig ännu större uppoffringar än denna. Men snart
skrattade hon godt åt det komiska i situationen; historien
om denna grannlaga underhandling rörande hennes sista
underkjortel skulle bestämdt göra en utmärkt effekt —
sedan.
Allvaret hade ännu ej ryckt henne in på lifvet,
sjukdomen var redan till hälften förgäten och solen strålade
så löftesrikt, att all misströstan själfdog, blott hoppet fann
näring i detta bländande ljus och denna ljumma,
balsamiska luft.
Under tiden synade Lind ett par rämnor i berget; hos
honom var uppehållelsedriften för starkt utvecklad, att han
ej skulle begagna hvarje tillfälle att söka något ätbart.
— Ho, ho, utropade han glad — de ha redan börjat
lägga ägg. Nu slippa vi nöta tänderna på deras sega
kött. Han klättrade ned i en skrefva och skattade ett par
af de konstlösa boen, medan en flock fåglar ilsket skriande
flögo kring inkräktarens hufvud. — Hör nu, miss, var nu
snäll å’ ta’ emot de här, eljest tappar jag dem, ropade han.
— Hvad gör det, det nnns ju andra i stället.
— Det gör det, förstås, svarade Lind långdraget; för
hans praktiska sinne var det motbjudande att onödigtvis
krossa äggen, men då fåglarne blefvo djärfvare och måttade
åt hans ögon med näbbarne och han ej kunde klättra upp
utan hjälp, kastade han äggen från sig. Uppkommen på
platån fann han snart en annan bergsskrefva, där boen
voro lättare tillgängliga, och ur dem plockade han ett tjog.
— Och hvad återstår nu? frågade miss Elisabeth, då
de befunno sig på hemvägen.
— Att vänta, svarade Lind lugnt.
— — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
