Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luften var tung af den tropiska försommarens
aningsfulla alstringskraft. Som i mäktiga vågor flöt värmen in
öfver ön och tvingade marken att i feberaktig ifver pressa
ut allt det, som skulle blifva. På några timmar sköto
växterna högt upp och där människofoten dagen förut
trampat utan ett hinder, mötte den nästa dygn en
oigenomtränglig mur af grönskande grenar eller saftigt, bredbladigt
gräs. Drifhusluften låg som en imma kring allt, eggande
och löftesrik tvingade den öns flora framåt med våld,
piskade hvarje planta vidare på sin utvecklings väg. Ett
doft muller likt surret från millioner mygg fyllde rymden
och ny lifslust och stormande lefnadsglädje jäste i rötter
och fibrer, under det att naturen för hvarje sekund tog
jättesteg. Kvistarne, nyss förut endast gröna, förvandlades
på en dag till hela blomstersängar, blommorna försvunno,
frukter bildades, mognade och föllo bort på mindre än en
månad för att genast ersättas af nya. De knotiga buskarne,
som skänkt de skeppsbrutna deras första måltid efter
ankomsten till ön, blommade för andra gången på kort tid,
endast palmerna kring stranden stodo smärta och förnäma
liksom oberörda af den hufvudlösa yrseln inne i skogen
bakom dem.
Jäsningen tilltog för hvarje dag, den blef yra och ur
öfverfyllda ymnighetshorn öste naturen alltjämt sina bästa
håfvor öfver ön. Hvarenda växt ansträngde sig till det
yttersta, de starkare kväfde de svaga, röfvade ljus, luft och
näring från dem och gödde sig i praktfullt öfvermod af de
slagnas multnande lämningar.
Så drog allt en lång, befriande suck, oordningens tid
var förbi och solen, som åstadkommit allt detta, började
kasta lodräta brandpilar ned i snåren, som om den ångrat
sig och velat förbränna allt det, den narrat med till den
hejdlösa kappspringningen. Bländande hvit härskade hettan
enväldigt där nyss förut naturens alla krafter otygladt
stormat fram på vardandets väg, nu kämpade skogen
endast för att få vara till.
Och i denna skönhetens örtagård, som slösaren natur
nyckfullt skapat midt i hafvet, släpade sig flämtande två
buttra, missnöjda människor omkring.
Miss Elisabeth hade efter sjukdomen hastigt återvunnit
sin styrka; samma kraft, som sjöd inom allt kring henne,
hade kastat några smulor af sitt öfverflöd för hennes fötter.
Hon behöfde icke ens böja sig ned för att taga upp sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
