Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andel, ty där var så mycket, att hon kunda skänka tusen
andra däraf och likväl hafva mer än nog för sig.
Ön var för länge sedan undersökt. I Linds sällskap
hade hon gått rundt densamma och noga gifvit akt på allt.
Bortom kratern stupade en stelnad lavaström brant i hafvet
från ett par meters höjd och sedan böjde sig stranden i rät
vinkel åt vänster. Halft förvittrade klippor, höljda af
pimpstensstycken, nedanför berget en sandremsa, där krabbor
och sköldpaddor höllo till i hundratal; efter fyra timmars
vandring på nytt en skarp krök åt vänster, en lång
sluttning, täckt af den urskogsbit, naturen roat sig med att
plantera här, och så stodo de vid bäcken.
Efter sin upptäcktsfärd hade miss Elisabeth fått en
fullt riktig föreställning om öns utseende, dess ungefärliga
storlek och form. Hon hade vid hemkomsten ritat upp en
oregelbunden triangel i sanden och för Lind, som
vördnadsfullt lyssnade till hennes förklaring, utpekat en hel del
ställen.
— Här börjar bergsryggen och här ligger min grotta
— hon sade min, icke vår — där är kratern. I söder och
öster omgifves ön af bergen och från triangelns bas, som
är vänd mot norr, klättrar skogen uppför deras sidor. Där
i vinkeln, några tusen steg väster om kratern, ligger
sköldpaddsplatån, här rinner bäcken upp och fortsätter mot norr
och... ja, det tjänar ingenting till. — Hon slängde pinnen,
med hvilken hon tecknat i sanden, långt från sig och såg
ut öfver hafvet, som endast lofvade men aldrig höll sina
löften.
— Tjänar till något, nej det gör det nog inte, sade
Lind fogligt.
Hans ständiga medhåll retade henne och vresigt
fortfor hon.
— Vi äro fångar och vi förblifva det.
— Åhå, den saken ä’ väl ändå inte afgjord än.
Det var blott för att få höra hans invändning, som
hon sagt det, men hon blef ej gladare däraf.
— Hur länge ha vi varit här? frågade hon retligt.
— I morgon blir det sju veckor. — Och han gjorde en
ny skåra i barken på sin käpp, åtföljd af en godmodig
reflektion. — Den här almanackan ä’ i alla fall inte så
tokig, hva’?
— Sju veckor, sju veckor!... Hon upprepade sitt sju
veckor tio gånger å rad. — Sju veckor, sju veckor!...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
