- Project Runeberg -  Paradiset /
81

(1907) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stirrade på krabborna, hvilka sömnigt kröpo ut och in i sina
hål och utan försök till flykt läto Lind fånga sig. Hennes
ögon vändes då och då sökande bort mot synranden, där
intet annat fanns att se än molnen, ibland stora och mäktiga
tornande upp sig öfver hvarandra, stundom splittrade i små
rifna flikar, men alltid antagande de mest olika gestalter.
Och hoppet, som sällan dör bort hel och hållet, narrade henne
alltid att bortom det afstånd dit blicken ej nådde, söka ett
fartygs toppsegel, som hon ständigt trodde sig skönja i
hvarje ny, hvit molntapp. — Det var aldrig något segel,
endast vinddrifna skyar, men det kunde hafva varit
räddningen — — det var — nej — jo där — nej, nej — jo,
jo — varma vågor af jubel stego upp inom henne och
sjönko åter, hopp och förtviflan kämpade hårdnackadt i
hennes inre — och på purpurröda moln sjönk solen i det
smaragdgröna hafvet, medan dess sista strålar skänkte ny,
oanad glans åt ön, som brann i guld — i violett — som
drunknade i natten.

Med ögon, som värkte af öfveransträngning låg hon
kvar och inbillade sig, att en ångares lanternor skulle dyka
upp ur mörkret, komma närmare — snart — nu — genast.
Där ute fanns intet annat än mörker, tungt och tryckande
som sorgen själf, ogenomträngligt och skrämmande i sin
högtidlighet, med bränningarnes eviga koral till
ackompangemang, en symfoni i kolsvart moll. Och så tändes
stjärnorna, först en, så en till och sedan tio, tjugo, hundra.
Det var lantärnorna på hennes drömmars efterlängtade
farkost. Nej de lantärnorna sutto oåtkomligt högt där uppe,
dit människor aldrig nå annat än när tanken frigjord flyger
på fantasiens vingar — och hennes tankar höjde sig aldrig,
bundna vid jorden krälade de trötta i dess grus. — — —

En förmiddag kom Lind utför berget och talade
brådskande om, att sista trasan af hans skjorta blåst bort från
signalstången. Han sade det i en ton, som kom henne
att förstå, att hans underrättelse innehöll en uppmaning.
Tigande gick hon in i grottan och vände om en stund
tillbaka med sin underkjortel i handen.

— Just så, miss, hvitt ska’ det vara, utropade Lind
glad. — Få se om vi inte ha bättre tur med den här.

— Men tänk ifall äfven den blåser sönder.

Lind hade gått ett par steg uppför sluttningen men
vände genast tillbaka.

— Det gör den, förstås, sade han eftersinnande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:51:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gjparadis/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free