Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och sedan?
— Dj—ar anamma, svor han till — hvarför skulle ni
säga det, miss. — — Å nej, vi ä’ inte dömda att stanna
här. Ni ska’ få se, miss, ni ska’ få se, att …
Miss Elisabeth hörde ej fortsättningen af hans ord,
ty han klättrade raskt uppför klipporna och befann sig
snart utom synhåll. Hon vände icke ens på hufvudet efter
honom, med en loj axelryckning tog hon plats i skuggan
och lät ögonen tanklöst glida öfver omgifningarne, som hon
sett så många gånger, att hon på förhand kände hvarje
punkt redan innan blicken flyttades dit. I hennes neddragna
mungipor hade ett bittert löje bitit sig fast, hennes hopp
låg i själatåget och allt som återstod var en grym ängslan,
hvilken ensam hotade att taga väldet öfver hennes vilja.
Och nätter förvandlades till dagar, sol lyste, värmde,
brände och gick ned, och aftonvinden spred blommornas
vällukter kring ö och haf och ett nytt dygn lades åter till
alla de, som redan runnit bort i sanden. Det kom så en
tid, då hettan obarmhärtigt kväfde allt, förvandlade de två
människorna till slappa ting, hvilka blott med motvilja lydde
sina egna drifter. Hvarje steg kostade dem stora ansträngningar
och den för lifvets bevarande nödvändiga födan skaffade
de sig liksom på halft trots, och stundom hände det,
att den ena på den andres uppmaning att äta svarade:
— Hvartill tjänar det, här skola vi ju ändå dö.
Den andre såg bort, nedslagen och kraftlös följde han
med, gaf henne rätt — och en stund efteråt åto bägge
glupskt, endast därför, att deras hunger tvingade dem
därtill.
Missmodets period var inne. Den efterlängtade räddningen
kom aldrig och sedan bägge tigande myllat ner sitt
hopp, staplade de upp tunga stenar öfver grafven, så att
det icke mer skulle stå upp därur. Född till att gå i de
ständiga misstagens ledband visar människan sin mänsklighet
just genom att aldrig frivilligt rätta sina fel. Miss
Elisabeth lyckades småningom öfvertyga sig om, att hon
var glömd, snart fråssade hon i att martera sig själf och
hvarje tanke, som gjorde henne ondt, ansades sorgfälligt
och hölls vid lif så länge som möjligt. Hon pinade sig
med hemsk glädje och begagnade hvarje tillfälle att äfven
slå Linds svaga, flämtande hopp i smulor så små, att intet
helt mer var möjligt att foga hop af dem.
Mindre mottaglig för denna lamslående tröstlöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
