Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Man ska’ inte förakta drömmar, menade han
troskyldigt. — Det ä’ kanske ett varsel att räddningen
kommer. — Och sökande flögo hans blickar bort mot horisonten.
Hon log medlidsamt åt sitt eget hopp och hans vidskepelse,
men en hel vecka turade de om att sitta bredvid
signalstången och se ut öfver hafvet. Medan Lind anskaffade
föda eller gick efter dricksvatten, satt miss Elisabeth
uppkrupen halfvägs till vulkanens spets, högre vågade hon
ej klättra, och ansträngde sina ögon till det yttersta. Blåste
det, så att den ena molntappen efter den andra stack upp
vid synranden, hotade hennes hjärta att sprängas och tvänne
gånger samma dag narrade hon Lind att bryta sönder sina
naglar och sarga knäen blodiga, då han brådstörtadt ilade
uppåt kägglans spets för att se, om hon misstagit sig eller ej.
Bägge gångerna var det falskt alarm och tysta med
böjda ryggar och skälfvande knän återvände de vid nattens
inbrott till sina sofställen, sedan de först tändt ett bål på
stranden. Men vinden förde intet fartyg till deras ö, den
föreföll att ligga långt utanför hvarje stråkväg, och
stormade gjorde det aldrig denna sommar, så att en vinddrifven
seglare kom heller icke inom synhåll.
— Är jorden verkligen så stor? suckade hon. — Eller
äro vi så ohyggligt små, att två människors försvinnande
ej lämnar något tomrum efter sig?
— Bägge delarne, miss, bägge delarne.
Sedan högg förtviflan på nytt sina klor i deras sinnen
och med den följde slappheten, som förnekade dem att vilja,
endast tillät dem ännu djupare känna sin egen oförmåga.
Regntidens första skur väckte Lind ur hans försoffning.
— Det här går inte längre, förklarade han bestämdt
en morgon. Han hade legat vaken hela natten och
ändtligen fattat sitt beslut. — Vi stiga i jollen och låta vinden
drifva oss hvart som hälst.
Miss Elisabeth bleknade vid hans ord. Minnet af
hennes lidanden i båten väcktes till lif och hon satte sig
häftigt till motvärn. — Nej, nej, nej, ljöd hennes
oföränderliga svar till allt hvad han föreslog.
— Föredrar ni då att multna här, miss?
Återigen svarade hon nej.
— I så fall gör jag ett segel af våra kläder, å’ resten
lämna vi i guds hand.
— Gud? Han har också glömt oss.
— Så hjälpa vi oss själfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
