Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som gjorde hans arbete lättare. Och hon hann icke ens
förundra sig öfver den snabbhet, hvarmed hon ändrat åsikt.
Det hade kommit mod och tillförsikt i bägges blickar och
nu logo de ofta.
— Det här är att lefva, miss! utropade Lind en dag
och hans ögon lyste.
Hon skrattade mot honom och sade sedan.
— Att jag behöft gå igenom så mycket, för att lära
mig hvad arbete verkligen är.
— Det här ä’ intet arbete, miss, det ä’ nöje.
De logo på nytt mot hvarandra och grepo så verket
an, där de slutat nyss förut, rädda att förlora en enda
minut.
Lind kom en middag tillbaka till grottan för att äta.
Han var trött, och på hans nedslagna min såg miss
Elisabeth, att något oväntadt inträffat.
— Jollen tar in vatten, svarade han på hennes fråga.
— Flera bord ä’ spruckna — solvärmen, förstår ni, miss,
men det ska snart vara hjälpt. — Och så berättade han
stolt öfver sitt kraftprof, hur han ensam skjutit båten i
sjön och att den genast börjat fyllas af vatten. — Men
jag ska’ täta den, jag ska’, miss.
En dag använde han till att af kokosnötskal repa
fibrer, sedan försvann han i skogen och kom sent på kvällen
åter med stora klumpar af en seg, gummiliknande kåda.
Hvarje ny svårighet öfvervann han genast och med aldrig
sinande pratsamhet förtalde han oupphörligt långa historier
om skeppsbrutna, som räddats ur de mest otroliga faror.
Ibland svek honom minnet, men då fantiserade han vidare,
gjorde en ny berättelse af två, tre gamla och spann som
en belåten katt, när det lyckliga slutet ändtligen följde,
och det uteblef aldrig. Därpå förundrade sig bägge öfver
de andras tur och drogo den slutsatsen, att det snart skulle
gå dem på samma sätt, tviflade gjorde ingendera längre.
Uttröttad af det tunga arbetet sof Lind hvarje natt
som ett murmeldjur och så fort dagen bräckte trafvade
han till viken och började på nytt. Stående i vattnet dref
han med träkilar in kökosfibrer i springorna, smetade den
sega kådan däröfver och sjöng högt för hvar spricka som
tätades.
Under tiden satt miss Elisabeth på sanden, knöt ihop
getskinnen till säckar, skrattade då han gjorde det, och
räckte honom hans få, klumpiga verktyg, innan han hunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
