Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttala en önskan att erhålla dem. Numera var det han,
som utdelade befallningar, och hon lydde alltid så flinkt
det stod i hennes förmåga, under det att hon beundrade
den kraftiga figurens rörelser och de händiga näfvarnes
snabba grepp. Allt kunde han, allt utförde han och än
mer ville han. Han hade med ens tagit väldet, den simple,
okunnige arbetaren var en hjälte, ty på hans oöfvade hjärna
berodde ytterst deras räddning. Och hon underordnade
sig villigt, steg lugnt ned från de inbillade företrädenas
piedestal, deras samhälle var för nytt att veta af annat
än jämlikheten, hvartill alla födas. Och trots denna
tröstande tanke, ty för de fleste är jämlikheten en stor tröst,
kände hon sig bedröfligt underlägsen. Det hela blef slutligen
till en häpen undran öfver mannens natur, som så
länge i doft trots sofvit vinterdvalans sömn för att plötsligt
med vårens hela nyvaknade lifskraft slunga sig in i den
motsatta ytterligheten.
— Att vi icke tänkt på detta förut, sade hon halft
för sig.
— Tänkt? På hvad, miss?
— På jollen … att fara härifrån.
— Jag har funderat öfver det hela tiden.
— Har ni? Och inte sagt mig något?
— Neej. Jag väntade, att ni kulle säga det först, miss.
— Väntade ni? — Hon stirrade på honom med vidt
uppspärrade ögon och sökte fruktlöst ord för sin förvåning.
Han hade gått där och bidat, slitit ut sin energi på det
hopplösaste af allt: på att vänta förgäfves, och tyst samlat
agg till henne, som ingenting sagt. Och hon hade ej gjort
det, fastän hon alltid velat detsamma. Hvarpå berodde
då detta? Hur hade han kunnat det? — Åh, nu fattade
hon anledningen till hans buttra tvärhet, hans kärfva
ovänlighet, som hon alldeles missförstått. Det var tragiskt löjligt
alltsammans. Hon måste fundera ut lösningen på detta problem,
som kastats för hennes fötter, draga fram sanningen
ur detta vid första anblicken obegripliga kaos af stämningar,
längtan, hopp och blind undergifvenhet; sanningen var väl
åtminstone värd en stunds eftertanke, medan hon hvilade
sina trötta lemmar.
Lind arbetade lugnt vidare, pluggade in fiberknippen
i springorna och talade under tiden.
— Ser ni, miss, det ä’ nog någon mening med det
här. Den gode guden låter ju inte ens en sparf falla till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
