Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marken, å nog ska’ han hjälpa oss nu, när vi ordentligt
gått igenom vår pröfningstid. Det här med båten ä’ nog
också bara en pröfning å’ … Han försökte sig på ett
bibelspråk men afstod därifrån, då minnet svek honom och
började i stället rabbla upp lösryckta bitar ur sin i
barndomen lärda läxa om den stränge skolmästaren gud fader,
som litet emellan ger sin små människobarn en grundlig
aga, vare sig de förtjänat det eller ej, och om en officiell
försyn, som likväl inte har någon annan uppgift än att
dela olika, men på det tycktes han ej tänka.
Hon betraktade honom litet gäckande från sidan, ty
hon förstod nu, att hans hastigt påkomna religiositet, af
hvilken hon förut aldrig märkt någon yttring, var ett par
mutor, som hans okunnighet narrade honom att offra icke
den rätte guden utan en elak afgud, som han fruktade
eljest skulle lägga hinder i vägen för en lyckosam färd
och med hvilken han helst villa stå väl, så länge han
trodde sig behöfva hjälp.
Då hon icke svarade honom och han ej lyckades se
uttrycket i hennes ansikte, blef Lind osäker och tystnade
lika omotiveradt som han börjat. Hans tankar, hvilka af
brist på vana endast trögt formade sig till ett helt, liknade
en stelnad lavaström. Det fordrades en inre känslornas
eruption för att bringa dem fram i dagen, men då hon ej
hjälpte honom på väg, teg han.
Och medan miss Elisabeth satt där på sanden och
stirrade bort mot horisonten, fann hon den rätta
utgångspunkten. Den hos Lind inplantade vanan att lyda andras
tankar, alstrade hans barnsliga hjälplöshet, så snart han
skulle tänka själf; trots sina fyrtio år var han nästan tom
i hjärnan. Men hur hade han blifvit sådan? — När hon
tänkt ännu en stund formulerade hon sin sista fråga: hur
hade han blifvit så bedröfligt lik alla andra?
Hos honom fanns ämne till hvad som hälst. Kroppen
var sund, viljan stark, och likväl skulle han aldrig kunna
blifva annat än en vanlig arbetare, ett obetydligt spån på
lifvets strida ström, en af dem, som flöt så länge han orkade
och sedan sjönk i glömskan. Hvem var skulden till, att
förutsättningarnes löftesrika knoppar vissnade, innan de
gått i blom? — Samhället, svarade hon — det samhälle,
du tillhört och som du just nu ifrigare än någonsin längtar
att tillhöra. Samhället, som i stället för att lära honom
och hans likar att tänka, stapla upp alla möjliga hinder i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
