Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och samtidigt föreföll det, som om hennes längtan att
komma bort från ön domnat och med en vemodets tår till
prydnad på grafven lagt sig ned att dö för alltid.
En stund efteråt arbetade hon ifrigare än någonsin
och med af ångest skälfvande händer gräfde hon upp sin
skendöda längtan ur dess för tidigt redda graf. Hon ville
bort, tillbaka till det gamla, till de själftagna privilegierna
och orättvisorna, voro de än skyhöga, ty äfven midt i
naturen, den store uppfostrarens sköte, går det mycket
långsamt att nöta af sig den hårda ytterkud,
omständigheter och tvång gifvit människan.
Men innan hon somnade den aftonen, var hon blek af
fruktan för, att den besynnerliga känslan, att hon icke ville
tillbaka igen, än en gång skulle vakna till lif inom henne.
Elfte dagens afton efter arbetets början tillkännagaf
Lind triumferande, att allt var färdigt. Med tindrande
blickar betraktade båda sitt verk och drogo en jublande
suck, då de sågo, hur jollen lätt som ett spån flöt på
vattnet.
Det var en något mulen kväll med tunga, mörka moln
i öster och en svag nordlig bris. Skymningen flög snabbt
fram öfver världen och begrof föremålen i sitt gråa töcken
och tätt bakom sin förtrupp följde natten, medan ljuset
långsamt och motvilligt vek undan för den starkare.
Lind stod bredbent på stranden och njöt af sitt arbete,
så länge dagern ännu lät honom se något.
— I morgon vid den här tiden ä’ vi långt borta, sade
han till slut allvarligt.
— Ja i morgon! — Det låg stormande fröjd i hennes
stämma och tacksam räckte hon honom sin högra hand,
som han okonstladt fattade och tryckte.
— Vi hålla rätt söderut, tillade Lind efter en stund —
jag tror, att det ä’ säkrast.
Något mer yttrades ej om den saken, de voro öfverens
och vände snart åter till grottan, ty natten hotade att blifva
regnig och de ville så mycket som möjligt spara sina
krafter. På åsen mellan de båda strandslätterna stannade
Lind ånyo och skuggade med handen för ögonen, han ville
än en gång se jollen, innan han gick vidare. Ja där
gungade den på vågorna och slet lekfullt i de båda tåg,
hvarmed den bundits vid pålen, som Lind drifvit fyra fot ned
i marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
