Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligt vinna åtminstone en inblick i hans tankar frågade
hon en förmiddag:
— Är ni rädd för mig, Lind?
— Rädd! Åh fattig heller! — Men hans trygga ord
motsades af den rörelse, som följde dem. Med en klumpig
åtbörd lyfte han på sin getskinnsmössa och bugade sig
samtidigt onödigt djupt för henne.
— Hvarför gör ni så där? utbrast hon otåligt. — Vi
äro ju två människor, hör ni det, Lind, människor, vi äro
precis lika goda, inte sant?
Han svarade ingenting på detta utan iakttog en
afvaktande hållning alltjämt med mössan i hand.
— Jag är en vanlig kvinna, fortsatte hon fast besluten
att bränna sina skepp bakom sig — jag önskar blott att
ni behandlar mig som en sådan.
— Det ä’ allt skillnad på kvinnor ändå, invände han
osäkert.
— Ja, ja, men ni är inte min dräng och nu hoppas
jag, att ni inte längre betraktar mig som någon slags
öfverordnad. Ifall ni till exempel inte ville hjälpa mig, som ni
hittills gjort, kan jag ju inte tvinga er därtill.
— Ja men nu vill jag hjälpa er, miss, sade han enkelt.
— Tack Lind, men då skall också jag hjälpa er —
så godt jag kan, tillade hon litet tvekande.
— Tack själf, miss! sade han och lämnade henne för
att göra upp eld till middagsmåltiden.
Och efter detta samtal gick allt som vanligt, medan
hon en hel vecka ej gjorde annat än förundrade sig öfver,
att det var den forna miss Elisabeth Devereux, som yttrat
dessa ord, under det att den genom generationer nedärfda
underlägsenhetskänslan hindrat honom mottaga den hand,
som ärligt räckts till ett närmande. Hans aktning för
sina traditioner var således djupare rotad än hennes för
sina, han visste sig vara född till att arbeta för andra,
hvilka återigen visste sig vara födda till att skörda
frukterna af hans arbete. Men hon ämnade ej böja sig för
det tragiskt löjliga i en tradition, hvars orättvisa låg i
öppen dag, hon ämnade föra sin vilja igenom, och så en
dag sade hon med ett, som hon trodde muntert skratt.
— Hädanefter lagar jag vår mat.
— Hm, hostade han öfverraskad. — Kan ni det då
miss? kom det sedan nästan misslynt.
— Kan? Jag vet inte, alltid kan jag ju försöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
