Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att dessa lagar voro ett hinder utan emedan samhället
öfvergifvit henne och nu lät henne bortglömd framsläpa
en odräglig tillvaro på en obebodd ö, som icke fanns till
annat än för två af de många millioner människor, hvilkas
lif föreföll samhället likgiltig. Hvad hade hon att göra med
en värld, som redan begråtit hennes död och förgätit henne
för länge sedan? — Jo att i sin ordning begråta världen
och begrafva sin sista illusion: tron på sin egen styrka.
Och när hon så visste, att hon icke mer var den vanliga
miss Elisabeth, utan att en omdaningsprocess omärkligt
men säkert försiggått inom henne, ville hon skjuta från
sig allt, grubbel och ängslan och vara nöjd blott hon funne
det efterlängtade föremålet att älska och vårda.
Oupphörligt växlade stämningarna allt efter som hennes
blickar drogos till omgifningen eller trötta af det, som var
att se, sjönko mot marken för att snart åter höja sig och
låta intresset fångas af något nytt.
Ett par getter kommo långsamt ned till bäcken och
drucko af dess vatten. De ströko sig lekfullt mot
hvarandra och öfver deras skygga ögon låg en imma af
något, som ej plägade finnas däri. Bocken fick syn på
människan, som tvifvelsjuk och missnöjd hvilade under stenen
och spände blicken i henne. Hon var en af de två, som
ibland ströfvade genom skogen och förföljde honom och
hans släkte för att döda dem och äta deras kött. Det hade
redan händt flera gånger, ja, hon som låg där bar ju en
gets hud kring sina höfter. Det kom hot blandadt med
fruktan i de nyss blida ögonen, men då stötte geten
lekfullt till honom med sin mjuka, fuktiga nos, och han
glömde döden för lifvet. De började tumla om på
grässlätten, ibland slickade han getens hals och hennes nos for
smekande öfver hans sträfva ragg, tills imman skymmande
lade sig öfver deras ögon, och då bocken närmade sig för
att lyda sin natur, bräkte hon ängsligt och sprang undan,
tills de plötsligt försvunno bakom buskarne och ett lätt
regn af oskuldshvita blomblad föll ned bakom dem.
Miss Elisabeth såg hvad som försiggick. Såg hur
naturen öfverallt arbetade till samma mål och hur dess
krafter reglerade sig själfva. Och här låg hon,
representanten för människan, som kufvar, binder och förtrycker.
Och icke nöjd med naturen, som i sitt oändliga tålamod
föredrager allt, äfven upphäfver sig till herre öfver andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
