Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan människorna som en bagare sin deg, knådar ihop
dem i stora klumpar, kaflar ut massan till en bred plätt
och hugger ut likformiga stycken därur samt befaller dem
därpå att lefva så godt de kunna. Och det kunna de ganska
godt, de, som äro af samma degklump, ty de äro lika, och
blott de slippa att vara sämre än andra, nöja människorna
sig mycket ofta därmed. Individualiteten är utplånad,
viljorna små och svaga och stödjande sig på vanans käpp
stappla de omkring och skryta utan att rodna öfver sin
liknet — ibland också äfven inbillade olikheter.
Kvinnan under stenen blef nedslagen öfver den
riktning hennes tankar ständigt togo denna dag. Hon satte
sig beslutsamt upprätt för att söka klarheten, och hon
sökte ärligt öga mot öga med naturen, som ej vet af något
svek. Och då sade hon sig, att hon varit ett sådant där
träd med angripen kärna, lianerna hade börjat suga bort
hennes kraft, och hon hade låtit det ske, emedan hon
varit så van vid dem, att hon icke ens märkt att de funnits.
Det kom klarhet och förstående i blicken, lifvet var
en gåta, påstodo somliga; hon trodde sig skönja dess
lösning på långt afstånd och blef mycket stolt öfver sin lilla
klokskap. Ja hon skulle skaffa sig ett mål, ty äfven på
en obebodd ö, dit tvänne människor slungats fanns aet
något att lefva för. Hennes ögon blefvo forskande, som
om hon velat skåda till tingens kärna och äfven ett stycke
där bakom. Ännu vågade hon ej lita fullt på sig själf,
men hon var förvissad om att snart finna sitt mål och
med det den lycka, som består i att hafva frid med sitt
eget jag.
— Ja fri, sade hon högt som svar på en tyst fråga
— fri från det gamla — men icke längre ensam.
Ännu tvänne timmar låg hon kvar bredvid klippan,
sedan dref hungern henne till grottan. Hon drack några
munnar vatten och bröt från en buske ett stort, bredt blad
till skydd mot solen, som fortfarande brände lika het.
Hennes stridiga känslor hade upplöst sig i ett blidt
drömmeri om en framtid, då hon ej skulle vara ensam längre,
och likt ett mildt duggregn föll vemodet öfver ett sinne,
som stirrat sig trött på det, människor tro sig förstå men
aldrig fullt skola fatta.
Hunnen till åsen mellan de båda sandslätterna tyckte
hon sig känna marken darra under sina fötter. Hon
stannade öfverraskad, men då intet märktes vidare, antog hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
