Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det vara en inbillning framkallad af det öfverretade
tillstånd, hvari hon befunnit sig hela dagen, och fortsatte
sin väg.
Halfvägs upp på berget ofvanför grottan stod Lind
och såg med ena handen skuggande för ögonen på något,
som syntes hafva väckt hans undran. Miss Elisabeth lät
blicken dröja vid mannens gestalt och log åt, att solljuset
liksom omgaf hans brunröda nacke med en gloria. Hon
var glad åt det och åt allt denna dag, som skänkt henne
ett hopp, utan att hon ännu visste, hvari det bestod. Och
den ömhet, som finns nedlagd i hvarje kvinnas hjärta
vällde med ens så fullt och rikt fram inom henne, att hon
genast önskade visa sig god på något sätt.
Lind kom utför den motsatta sluttningen oupphörligt
seende sig tillbaka.
— Det var besynnerligt, sade han flere gånger å rad
halft för sig.
Hon hörde honom ej. Hon undrade endast, hur det
skulle kännas att med handen stryka öfver hans sträfva
hår. Hennes behof att visa sin ömhet just nu sökte sig
detta utlopp, men då hon ämnade höja handen till en
smekning, slog det henne att han troligen skulle missförstå
åtbörden. Hon lät det vara, men det kostade henne en stor
ansträngning att ej göra hvad hon velat.
Lind stirrade fortfarande mot väster, där vulkanen låg.
— Kände du inte … nyss? flämtade han hest.
Hon uppfattade ingenting annat af hans fråga än att
han duat henne och på samma gång det oväntade
tilltalsordet stötte henne, blef hon äfven glad däråt. I sin nästan
exalterade sinnesstämning såg hon ingenting af verkligheten,
i detta ögonblick förnam hon endast sitt okufliga begär
att smeka, visa sig god och blid, hon ville blott genom
synliga tecken tacka honom för hans outtröttliga omsorger
om henne, ty också han var god, det hade solens gloria
kring hans hufvud sagt. Och därmed lade hon lätt högra
handen på hans hjässa alldeles som när en gammal klok
moder välsignar sin yngste son, då han står i begrepp att
företaga en lång, farlig resa.
Han kände knappt hennes hand på sitt hufvud, förrän
han med en vårdslös rörelse slängde undan den, och först
nu märkte hon, att han darrade i hela kroppen. Hans
synbara ängslan väckte henne ur de vakna drömmarne
och ifrigt, som alltid då man väntar en olycka, frågade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
