Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förut så exalteradt yttrat om befrielsen ur deras
fångenskap, ty hon visste att det, som gifvit lifvet, äfven gjort
själfbevarelsedriften till ett af dess villkor.
De bägge människorna satte sig på marken, han med
ena armen beskyddande öfver hennes skuldror, hon lutad
mot hans sida, och darrande väntade de på det, som torde
följa. Båda vände ryggarne mot det håll, hvarifrån de
kommit, och kröpo ihop för att taga så liten plats som
möjligt, det föreföll dem, som om faran blifvit mindre däraf.
De vågade ej se upp, rädda att möta en ny öfverraskning,
fruktansvärdare än någon af de föregående, bägge stirrade
ihärdigt på samma fläck framför sig. Tid efter annan
trängde bullret af klippor, som rasslande stöttes mot
hvarandra och splittrades borta vid åsen, till deras öron, och
då böjde de sina hufvuden djupare och sökte intala sig,
att de hört orätt, att det var nog något annat, som skedde.
Men när ett dån, starkare än de föregående ljöd, kved hon
hjälplöst:
— Grottan!
Han svarade med att trycka henne hårdare intill sig,
tala tordes han ej, rädd för ljudet af sin egen röst.
Dit där de sutto förnummos jordstötarne endast svagt
som det mullrande ekot af en aflägsen åska. Ibland slog
en röksky ned bakom skogen och svepte förbi dem, och
luften var tryckande het, så att gommen blef torr däraf.
Och plötsligt kom mörkret vältrande. Utan ett förebud
kastade det sig blixtsnabbt öfver ön och samtidigt blef
luften hetare och torrare. Det kom som en svart vägg
ogenomtränglig för blick och tanke, det blef lefvande och
tystnaden, som följde det åt, tryckte centnertung
människornas skrämda sinnen.
Lind stönade svagt och miss Elisabeth snyftade. Hvarje
fiber i deras kroppar skälfde, men de hyste ingen fruktan
längre, de ägde åtminstone ingen förmåga att känna så.
Det, som tilldrog sig, var för öfverväldigande, att yttringar
af människosinnen skulle kunna finnas, ty hvad betydde
deras viljor bredvid makter, som icke ens brydde sig om,
ifall de voro till eller ej. De insågo bägge sin egen
obetydlighet och utan att spilla tid på klagan eller hopp,
väntade de undergång eller nåd.
Bakom dem på andra sidan skogen arbetade vulkanen.
Rökmolnen stego lodrätt mot höjden, tills en vindkåre
trettio fot ofvanför kratern skar af dem som med en skarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
