- Project Runeberg -  Paradiset /
114

(1907) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

knif och dref allsammans rätt söderut, där de skingrades
och försvunno. Mörkret tycktes växa, blifva tätare och
tyngre, vulkanens fräna andedräkt blandades därmed i form
af en kittlande svafvellukt, aska regnade torr och het och
pimpstensstycken föllo prasslande genom trädens kronor, i
vilka bladen knorrade sig, som om äfven de likt
människorna velat göra sig mindre för att därigenom söka
undgå förödelsen.

Plötsligt rodnade himlen och Lind såg upp. — Nej,
morgonrodnaden kunde det ej vara, och han sänkte åter
hufvudet. Bortom skogen flammade en dånande eldsvåda
upp och belyste hafvet milsvidt. En väldig eldpelare bröt
fram ur jordens innandömen och öfver den flöt rök i
mäktiga vågor, svarta, blodröda och gula. Stundom kröp
eldstoden ihop för att strax efteråt under bedöfvande larm
störta upp, som om den ämnat klyfva himlahvalfvet, därpå
sjönk den åter, belysande rökmolnen underifrån, så att de
summo i rymden som smältande guld. Vinden kastade om
och dref dem in öfver ön, skogen, marken, klipporna brunno,
himlen glödde cinoberröd, en lavaström bröt sig väg ut i
hafvet, som fräsande bubblade upp, steg, sjönk och vred
sig i raseri öfver eldens intrång. Eldpelaren vacklade hit
och dit en kort stund, sedan hämtade den nya krafter och
vräkande undan rök, ånga och dunster steg den i en väldig
kaskad rätt upp, fyllande allt med ett brus, som om
millioner osaliga andar utkämpat en strid på lif och död.

Jordstötarne återkommo med längre mellanrum och
voro ej mer så häftiga, sedan den underjordiska elden
skaffat sig ett utlopp och slutligen upphörde de alldeles för
att efterträdas af en svag men ihållande skälfning, som
småningom dog bort äfven den. Med ett brus, som om
flere tusen ventiler samtidigt släppt ut ångan ur pannor,
hvilka hotade att sprängas sönder under för starkt tryck,
rusade eldpelaren för sista gången brakande mot höjden.
Det ibland blåbleka, ibland högröda skenet belyste klart
hela nejden, skogens träd stodo som smärta pelare i en
tempelsal helgad åt naturkrafternas gudom och så med
ens föll allt samman, några bleka lågor gjorde ett svagt
försök att leka eruption, men de slocknade snart, hvita
ångmoln vältrade fräsande upp ur kratern, ön skakades af
ett par svaga jordstötar och sedan bredde sig tystnaden,
hvars tålamod förr eller senare skall vinna segern, öfver
land och haf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:51:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gjparadis/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free