Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som drifna af samma räddande instinkt hade öns
djurvärld i flockar ilat till grässlätten, där de utan fruktan för
människorna trängdes kring dem. En killing kom fram
till miss Elisabeth och lade med en svag, klagande
bräkning sitt hufvud i hennes knä. Hon jagade först bort
honom, men han kom oupphörligt tillbaka, och då lät hon
djuret stanna. Nöjd kröp han ihop så nära henne som
möjligt, som hade han hos en högre och starkare varelse
funnit det skydd, han eftersträfvat, och kring honom
samlades flere af hans släkte i en hjälpsökande grupp. På
Linds hufvud och axlar hade en skara dufvor slagit sig
ned och höllo sig envist kvar, hälsande hans ibland
ovarsamma rörelser med ett bedjande kuttrande, i hvilket en
bön om skydd och fördragsamhet låg.
Från skogen nådde då och då ett doft brakande till
de bägge människornas öron. De förstodo, att ett träd föll
och i fallet drog en hel del andra med sig. De ryste, så
ofta de starka jättarne stupade, och kröpo närmare
hvarandra, som hade deras ångest minskats, då den ena märkte,
hur den andra darrade. På samma sätt med armarne hårdt
lindade kring hvarandras axlar sutto de under natten och
slöto bländade ögonen, hvar gång eldpelarens röda sken
färgade himlen på en större omkrets än vanligt.
Hela natten varade det fruktansvärda skådespelet, först
vid dagens inbrott upphörde eruptionerna alldeles. Efter
elden följde lätta rökmoln, hvilka i sin ordning efterträddes
af hvit, fuktig imma, som morgonbrisen skingrade åt alla
väderstreck.
Vid middagstiden reste sig Lind ur sin sittande
ställning och sade.
— Det ä’ allt … — Han hade knappt fällt sitt
yttrande, förrän han kände det som en förolämpning mot
högre makter att hafva vågat höja rösten nu, men isen
var bruten och för första gången på ett dygn såg han
bort mot vulkanen, som upphört att hota. Halft trotsigt,
halft skygg skakade han af sig den förlamande domningen,
det var nog ingen fara längre och därmed tillade han med
något af sin forna trygghet i rösten. — Räddade för den
här gången.
Miss Elisabeth lät honom hjälpa sig på fötter och
stödd mot hans arm stod hon en lång stund utan att kunna
göra sig reda för hvad som tilldrog sig inom henne. Hon
var befriad från en börda, men skulle ej andra, tyngre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
