Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare gifva vika, han föresatte sig med ens att slå ett
stort slag. Men som alltid när en man går bröstgänges
till väga för att vinna klarhet i något afseende, där en
kvinnas .känslor äro inblandade, valde han oriktig väg.
— Ä’ det din mening, att pojken inte ska bry sig om
mig? sade han och ögonen sköto en hastig blixt mot den,
som var anledningen till frågan.
Hon hade märkt hans blick och blef hård som stål
däraf.
— Hvarför skulle han det, när han har mig? frågade
hon tillbaka.
Lind stoppade sitt långa skägg i munnen och tuggade
därpå. Hans vördnadsfulla beundran för följeslagerskan,
i hvad han ännu någon gång kallade deras olycka, var för
stor, att han skulle vågat svara i samma ton. Oaktadt
allt hvad hon gjort, för att de skulle närma sig och fullt
förstå hvarandra, fanns arbetarens respekt för den
öfver-ordnade kvar innerst inne i honom, och denna känsla,
hvarifrån han aldrig fullständigt lyckats frigöra sig, retade
upp honom just nu, något, som förut aldrig händt.
— Jag ä’ pojkens far, sade han kärft.
Hon höll upp gossen på raka armar framför sig för
att riktigt kunna betrakta honom.
— JSTej, sade hon till slut — mina barn ha blott
sin mor.
Lind brast omotiveradt ut i ett tvunget gapskratt.
— Det var litet det, sade han spefullt.
— Det är tillräckligt för mig och dem. — Hon satte
gossen på sanden, ställde sig framför Lind och började utan
att höja rösten öfver det dämpade tonfall, hvari de
vanligtvis talade, men så lugnt och beslutsamt, att han kröp ihop
och ej vågade höja blicken till henne. — Du tycks ha
missförstått mig. Då kan det vara på tiden, att jag talar
ut, så att du ej gör det längre, innan barnen blifvit så
stora, att de själfva börja tänka. Du är ingenting för mig,
ingenting, men Karl här och lilla Bess äro mina tankars,
mina drömmars och min längtans frukt. För mig äro de
mer än allt och mitt lif har endast det värde, det äger för
dem. Jag lefver för och genom dem och kan icke göra
det utan dem. Tror du, att jag, som skulle hindra själfva
solen smeka dem med sina strålar, ifall det ei vore
nödvändigt, tillåter en människa höja ögonen till dem! De
äro och förblifva mina . . . mina och ingen annans. Du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
