- Project Runeberg -  Paradiset /
122

(1907) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Nåväl, jag skall öfva mitt tålamod, jag skall gifva vika
i allt, som ej rör barnen, ty på dem får icke skuggan af
en oren tanke falla.

Först efter mörkrets inbrott kom Lind åter. Han stannade
tyst nedanför sluttningen och såg upp till henne, där
hon satt.

— Hvarför kommer du inte hit? frågade hon
slutligen.

— Jag väntar, svarade han undergifvet och stod kvar
där nere.

— Det skall du icke göra för min skull. Kom upp,
jag har tagit ned repet med hudarne …

Som drifven af en inre makt sprang han några steg
mot henne, men stannade på nytt och svarade med hennes
egna ord:

— Det skall du icke göra för min skull. Det är nog
bäst, att det blir som du vill.

— Jag vill det, du vill. Kom nu!

— Nej, det är jag, som vill det, du vill. Jag kommer.

Ljudet af deras dämpade röster klang högtidligt genom
nattmörkret. Bägge kände, att en strid utkämpades mellan
dem och de visste, att den gällde ett mål väl värdt sin
möda och att den måste stridas slut just nu, medan såret
efter deras missförstånd var öppet, på det att intet, som
kunde hindra deras läkande skulle komma emellan. Här
ute i ensamheten blefvo de stora orden ej löjliga, ty de
tankar och känslor, som fostrats i naturens sköte, veta ej
af hat, endast kärlek och förstående och det som är samma
sak förlåtelse. Den strid, hvartill båda gått med det fasta
beslutet att segra genom eftergift, blef mycket kort.

Då han hunnit dit upp, stannade Lind bredvid henne
och bad vekt:

— Förlåt mig!

— Det har jag redan gjort och nu skall du förlåta
mig mitt misstag. — Hon räckte honom sin hand, som
han fattade och tryckte, sägande:

— Du kan inte misstaga dig.

Hon kände, hur det började arbeta inom henne, då
han så undergifvet gaf vika i allt, och blidt frågade hon:

— Förstår du mig, säg!

— Neej, men jag vet, att du har rätt.

En stund stod han orörlig med hennes hand i sin och
bägge kände, att de nu voro så eniga som aldrig förut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:51:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gjparadis/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free