Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig själfva, drogos deras tankar till den eller de, som en
gång vistats här. Ingenting angaf, att det varit för flere
eller färre år sedan, endast litet multnade lämningar af
något, som de antogo varit klädespersedlar, skräpade i en
vrå och sjönk ihop till en obetydlig stofthög, då Lind med
foten rörde därvid.
När de sett sig omkring en stund, gick Elisabeth
fram till pulpeten i grottans bakgrund och öppnade bibeln
därpå. Ett par af de gulnade bladen lossnade och föllo
med ett sakta prassel till golfvet. Hon drog sig hastigt
tillbaka, men fattade genast åter mod och lyftade den
tunga boken från sin plats, för att bära den fram i
dagsljuset.
— Den där har legat här länge, yttrade Lind dämpadt.
Elisabeth nickade tyst och vände några blad för att
läsa en vers eller par. Men boken befanns tryckt på ett
för henne främmanae språk, som hon antog vara latin.
— Läsa kunna vi ej, mumlade hon — men en bibel
ha vi likväl.
Och det var, som om närvaron af denna böckernas
bok gifvit dem större tillförsikt och kommit bägges krafter
att växa.
Lind samlade varsamt ihop bladen och tog pärmarne
för att lägga dem på sin plats. Då märkte han, att någon
med ett spetsigt föremål ristat bokstäfver i pappen och
sedan fyllt riporna med en mörk vätska. På detta sätt
hade en visserligen suddig men dock fullt läslig skrift
frambringats.
— Det … det ä’ visst engelska, yttrade han fortfarande
lika dämpadt.
Elisabeth tog pärmarne och läste halfhögt:
»Jag har gräft en graf vid stranden och innan jag
somnar, för att ej vakna mer, skall jag lägga mig på dess
botten, knäppa ihop händerna öfver bröstet och sluta
ögonen, som då ej längre skola se den blåa, löftesrika
himmelen och den gröna, trofasta skogen. Jag vet, att den
lösa sanden snart skall rasa ned och småningom fylla
gropen, där den handfull stoft, som varit min kropp,
multnar. Ingen skall finna mig, jag har varit.
Och du, som sedan kommer hit, dig skänker jag »Den
lyckliges ö», stanna och följ mitt föredöme. Men ensam
bör du vara och kan du det ej, aldrig fler än två, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
