- Project Runeberg -  Paradiset /
128

(1907) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XI.



Likt svarta och hvita pärlor, trädda på ett snöre, följde
nätter och dagar hvarandra. För hvarje solhvarf fogades
tvänne nya pärlor, en svart och en hvit, till de föregående.
Raden af dem växte i oändlighet och de båda människorna
sågo de första försvinna så långt borta, att de ej längre
kunde minnas, hvar de en gång börjat. På flere månader
ungefär visste de ej mer, hur lång tid de tillbragt på ön,
och de frågade ej heller därefter, tid i vanlig bemärkelse
var ett begrepp, som knappt existerade för dem.

Lind visade aldrig på något sätt, att han saknade det
förflutna eller längtade efter något nytt, och för Elisabeth
fanns intet annat än det närvarande och de bägge barnens
framtid. Hon var nöjd, hon märkte dag från dag, hur
tankarne växte sig större och starkare i det omgifvande
lugnet. Framför henne låg som ett stort fält, till hvars
gränser blicken ej nådde, men öfverallt hvart hon såg
spirade sköna och befriande tankar upp, blommade och buro
härliga frukter, och det fältet var ensamt hennes, en
främmande skulle aldrig beträda det.

Nu satt hon nedanför grottan och åsåg hur barnen
lekte vid stranden. Gossen, tioårig med kraftiga, väl
utvecklade lemmar, var ibland pojkaktigt öfvermodig gent
emot sin spädare syster, men på samma gång låg något
ömt beskyddande i hans sätt, han visste sig vara den äldre
och större. Bägge barnen hade ärft modrens mörka, djupa
ögon, men deras hår var ljust och flöt som glänsande guld
nedåt ryggarne. Rösterna ljödo mjuka i stillheten och som
deras ordförråd ej var stort, yttrade ingendera mer än
högst tre, fyra ord i sänder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:51:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gjparadis/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free