Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vill … vill du inte! …
— Nej.
— Men barnen?
— Just för barnen. — Hon gjorde en åtbörd af leda
öfver att han ej förstod och fortfor som förut. — Har du
gjort dig reda for hvilka vi äro? — Nej. — Då skall jag
säga dig det. Vi äro två människor och här förblifva vi
det. Stig ombord på det där skeppet och du är i samma
ögonblick din fot beträder dess däck ingenting annat än
en fattig matros, och jag … jag blir en olycklig kvinna.
Och dock, hvad gör det oss, hvad man tycker eller tänker,
men barnen … barnen … Tror du, att vi kunna tränga
oss på det gamla samhället och blifva erkända af det? —
Ja möjligtvis du, ty du har aldrig varit något. Hvad mig
beträffar betyder det intet, men barnen, du! Jag ämnar
aldrig utsätta dem för hvardagsmänniskornas dumma
hjärtlöshet eller låta dem smutsas af elaka tankar … mina
barn! Inbillar du dig, att jag ämnar beröfva dem deras
enda skydd mot världen: världens okunnighet om deras
tillvaro? Nej, nej! — Men jag har icke tid att säga dig
allt, du måste lofva mig att inte visa dig. Lofvar du det?
— Stanna för alltid, menar du?
— För alltid.
— Låt mig tänka!
— Tänk!
Lind slöt ögonen och låg orolig. Det skulle vara
omöjligt att beskrifva de olika tankar, som jagade
hvarandra i hans hjärna, och de bilder, stundens öfverretning
trollade fram för hans inre syn. Stugan i Bohuslän, lifvet
i skansen, hamnstädernas krogar och allt det, han ansett
gifva sitt forna lif dess värde drog i växlande taflor förbi.
Svindlande snabbt blandades gammalt och nytt, stort och
smått likt bilderna i kaleidoskop; han hörde röster, såg
händer räckas mot sig och öppnade ögonen blott för att
möta Elisabeths brinnande blick.
— Jaa men, sade han tvekande.
Hon reste sig plötsligt och gick ett par steg ifrån
honom.
— Du har hustru och barn där hemma, hvar det nu
är, du …
— De ha glömt mig, afbröt han och satte sig upp. —
För resten har jag också glömt dem.
— Jag handlade öfveriladt nyss, återtog hon. — Någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
