Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
officiella sanningens vrångbild och ödmjukt fallit ned för den
verkliga sanningens fötter, kände de sig med ens befriade
från de fjättrar, under hvilkas tyngd deras själar varit
dömda att stryka fram tätt öfver obetydligheternas och
småsinnets grus. Att de fingo sin syn igen kan ej sägas,
ty de hade aldrig varit blindare än andra, men de hade
lärt sig se på ett annat, bättre sätt och det var tillräckligt
för dem — liksom det skulle vara det för alla.
Men det tog tid att dana om en hel lifsåskådning.
Dock när det skett tackade de varmt och innerligt alltings
upphof därför och vände sig med öppna ögon och längtande
sinnen till det, som människorna aldrig bordt öfvergifva,
till naturen.
Och för det verkligt stora resultatet hade de mest
barnen att tacka. Ingenting var heller naturligare än att
deras kärlek till dem skulle växa i förhållande till
medvetandet härom. Efter kampen kom också segern med
dess frukter: den lugna hvilan och den starka allt annat
öfvervinnande vissheten, att de erhållit det bästa, som kan
falla på människors lott. Och dessutom ägde de sitt stora
mål, som ensamt det var nog att fylla deras lif. De unga
skulle fostras till människor, det högsta människor kunna
blifva. Och det blef ej svårt, den fullkomliga hängifvenhet,
som knöt de båda gamla oupplösligt vid hvarandra, röjde
undan hvarje hinder på den en gång beträdda vägen. Och
nu, när de ej längre fruktade att taga miste, gingo de glada
vidare i solljuset, som strömmade ned kring dem.
Och under tiden flöto dagar och nätter förbi likt spån,
dem ett tanklöst barn tappat på tidens sakta rinnande älf.
De flesta sköljdes bort och glömdes såsom värdelösa för
minnet, men några stannade kvar vid stranden som
hvilopunkter åt tanken, då den gjorde sina utflykter tillbaka.
Men det förekom numera ej ofta, barnen och det nya,
de fört med sig, förjagade den forna tungsinta stillheten
och det var lekfull ömhet, skrattande glädje och stolt
tillförsikt i solglansen öfver ön.
Men om kvällarna sutto mannen och kvinnan ofta
samtalande om allt, som deras tankar gräfde fram ur
minnets skräpkamrar, nytt och gammalt, men mest om det,
som var, och det, som skulle komma, och flera gånger hade
Elisabeth med sitt vackert vemodiga leende frågat:
— Hvad är det egentligen, vi förlorat?
Lind lät pannan sjunka mot händerna och funderade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
