Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktigt att slita dem från den fläck, där deras lycka
blomstrade?
Himlen brann blodröd och bakom dem stod skogen i
sin nära nog sjukliga sensommarprakt, belyst af de
glödande varma strålarne. Åsynen ar naturens lugna höghet
ie med ens undan de räddslans dimmor, som ett ögon-
— Nej, nej, utropade hon häftigt — vi stanna . . . för
alltid. — Och sedan fortfor hon att tala om annat liksom
för att glömma den möjlighet, hans fruktan dragit fram. —
Vi ha ingenting att göra annorstädes. Vi ha själfva skapat
oss vårt paradis, vi och naturen, härifrån kan ingen
drifva oss.
När han hörde henne säga det, log Lind lugnad sitt
trygga leende. «
Men hon fortsatte att tala, halft frånvarande liksom
försänkt i fjärrskådan.
— Vi äro ej lika några andra, du och jag, vi vilja ej
heller blifva det. Vårt öde är bestämdt, här skola en gång
våra ben multna.
— Det är lätt att misstaga sig, sade Lind ödmjukt
och sänkte hufvudet.
— Det är också lätt att godtgöra, blott man vill.
Då höjde han sitt hufvud och såg tillbedjande på
henne, som visste allt och ständigt fann de rätta orden.
Med fuktiga, glänsande ögon blickade de mot
synranden, bakom hvilken de en gång drifvits hit, där deras
öde skulle fullbordas. Och sedan sågo de bort öfver
klipporna till skogen, som villigt gaf dem allt emot ringa möda.
Och det blef natt äfven efter den dagen, mörkret föll
smekande ömt ned och famnade ön och hafvet så, som en
moder famnar sitt mest älskade barn, och utanför sjöngo
bränningarna sakta och entonigt sin eviga sång, som söfde
dem hvarie kväll och nästa morgon skulle väcka dem till
den nya dagens plikter.
Det led mot den dystra, solfattiga regnperiodens slut.
En tät, mjölkhvit dimma höljde ön och hafvet där
utanför. Allt låg som inlindadt i vadd och öfver det tunna
men ogenomskinliga floret stucko de högsta trädens toppar
upp oformliga och spöklika, och längst i väster reste sig
vulkanens kantiga käggla lik den hafomflutna skuggan ai
en klippspets.
Taradiset 16
skymt hennes syn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
