Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid stranden plaskade med regelbundna mellanrum
våg efter våg mot stenarne och utanför stönade bränningen
svagt men oryggligt envist under sin fruktlösa kamp mot
korallrefven.
Efter hand sjönko dimmorna i öster och det hölje, som
stängt blicken inne på en liten trång omkrets, rullades
långsamt undan, men vid västra stranden med dess hvassa
klippkanter bet det hvitgråa sig hårdnackadt fast. Så flöt
längst bort en bred ljusstrimma upp närmast vattenytan
och när den hvilat en stund liksom för att hämta krafter,
började den skifta i rosenrödt. Oväntadt sköto några skarpa
strålar likt spjut in i den sega massan, klöfvo den på
bredden och längden och lämnade blott här och där ett par
dunmjuka flockar, hvilka oroliga och vilsna sväfvade af
och an i den allt torrare och torrare luften.
Dimmans rifna flickar hängde hjälplösa, sökande ett
stöd, vaggade lätt för morgonbrisens första fläktar och föllo
sakta mot hafvet, hvarifrån de utgått. Men öfver ön sjönko
de sista resterna ned likt ett mildt vårregn och förvandlade
sig till daggdroppar, hvilka en kort stund glimmade i
blommornas kalkar.
Elisabeth kom ut ur grottan, hejdade sig bländad i
dess öppning och skuggade med handen för ögonen. Efter
henne följde barnen muntra och lekfulla för att skynda
ned till stranden och bada.
— Se barn, se! utropade hon. — Paradiset på jorden
— och hennes högra hand beskref en cirkel i luften —
här liksom öfverallt, där människor vilja, att det skall
finnas. Och se där … där är solen!
— Ja, solen, jollrade Oskar och blinkade ännu
sömndrucken mot ljuset.
Medan Elisabeth stod där, under det att nattens milda
mörker blandadt med dimmans sista rester sjönk för den
antågande dagens klarhet, kom det öfver henne ett begär
att gifva luft åt de känslor, den underbart sköna morgonens
stämning väckte. Och när Lind, som sist af alla kom ut,
hunnit fram till henne, fattade hon hans ena hand och
började.
— Se nu på oss, barn! — Och de gjorde så; med
glada, smekande blickar sågo de unga på de två, som höga
och raka stodo framför dem. — Vi ha med stor möda
kämpat oss ur ett dystert fängelse in i den frihet, som
gifver krafter att tänka och känna på det rätta och bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
