Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Nelson: Bergslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BERGSLAGEN
203
huggits upp i längder av 2 m-> delvis barkats och uppstaplats i »travar»
för att torka under sommaren. Nu på hösten köres milveden fram till
den gamla kolbottnen, som år ut och år in varit platsen för rykande
milor. Milveden ställes i rundel, täckes med granris och kolstybb och
tändes på. Så stiger under klara oktoberdagar och kulna nätter milröken
upp över de mörka grantopparna. Under 3—4 veckors tid vaktar
kolar-gubben sin skatt, dag och natt, sovande med ett öga i sänder. Hela hans
uppmärksamhet fordras, då milan »slår» eller med andra ord, de
upphettade gaserna kasta av kolstybben och milan hotar att råka i ljusan
låga, eller då den »brinner ihop», så att kolen hotar bli ojämn och
förbränd. Och går det riktigt på tok någon gång, all hans vaksamhet till
trots, är det ej omöjligt, alt han har starka misstankar mol trollen och
de onda makterna där inne i skogsdunklet.
När vintern kommit med sitt snötäcke och is lagt sig över mossar
och vatten, då komma »kolryssjorna» fram. Från alla små kolbottnar i
skogarnas skymslen komma slädar fullastade med kol och förena sig till
långa karavaner på vägarna fram till hyttorna och järnverken. Det är
skogsböndernas och torparnas efterlängtade tid, den goda förtjänstens och
det friska, omväxlande vinterlivets dagar.
Här uppe emot dalagränsen äro vi mitt inne i den gamla finnbygden.
För endast 300 år sedan var den en enda ödemark. Men drivna av
nöden kommo finnarna över från sitt fattiga land. Särskilt slogo de sig
ned i de stora ödeskogarna, som än i dag bilda gränstrakterna mellan
Dalarna, Västmanland och Värmland, och som då utgjorde en enda
sammanhängande obygd. Dessa stora skogar blevo sålunda finnens hem.
Den sten- och blockrika grusmark, som svensken föraktade, då den ej
lämpade sig för hans åkerbruk och som därför lämnats i skogens och
myrarnas våld, den kunde finnen få bukt med och förstod att använda.
Han fällde skogen och lät elden gå fram över de okvistade trädstammarna.
I den oplöjda svedjan, på sin höjd uppluckrad med en avkvistad
granruska, sådde finnen sedan sin råg.
I Bergslagen deltog finnen också i bergsbruket vid sidan av svenskar
och av konungarna tillkallade utlänningar. Vid de koppargruvor, som
upptogos vid Nva Kopparberg, arbetade tre rotar — en bestod av dal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
