Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Andersson: Sverges geografiska byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 (iEOGHAFIEN
hela utgör en utlöpare av Asiens och Nordrysslands tundra, som skjuter
in från nordost och småningom går över i Skandinaviens skogsland.
Detta ursprungligen låga och föga kuperade lands terrängformer ha
ännu mera utjämnats genom de mäktiga havsavlagringar, som avsatts dels
på berggrunden och dels på moränen. Efter istiden följde en stor sänkning
under havet av
Skandinaviens
kusttrakter och
delvis, som vi
strax skola se,
även av dess
centralare
delar. Det vill
synas som om
istäcket varit så
tungt, att de
mjuka
massorna i jordens
inre under den
fasta skorpan
vikit undan och
bela det
centrala nedisningsområdet
sjunkit in för
att åter höja sig,
dåbelastningen
försvann. Alltnog, här uppe i Nordskandinavien kring Bottniska viken
låg landet för ej så särdeles många årtusenden sedan 200—300 m. lägre
än nu, d. v. s. 100—200 km. in över landet sträckte sig då havet. Längre
i söder, där nivåskillnaden mellan dalbottnarna och bergen var skarp,
såsom i Ångermanland kommo långa fjordliknande vatten att skjuta in
i de nedre älvdalarna, men norrut blev mest hela landet översvämmat
(fig. 163).
Fig. 163. Det Senglaciala ishavets (även kallat Yoldiahavet) största
utbredning under tiderna kring istidens slut. Den fina linjen anger de
nutida kusterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
