Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amund Helland: Norges ytbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
{joo geografien
land; man kan förstå, vilka stora förändringar som försiggått, när långa
rader av skikt i de högsta topparna äro bildade av andra fjäll.
Lagren i skiktade berg ligga ej alltid flata, vågräta, så som de
avsattes i havet; de äro tvärtom i Norge oftast sammanskjutna, som man
skjuter ihop ett stycke tyg, så att det bildar veck, regelbundna eller
oregelbundna, och det finns stora bildningar med en tjocklek av hundratals
meter, som på så sätt skjutits samman.
Läran om allt detta är en vetenskap för sig, som kallas geologi, och
kunskapen om Norges ytbildning, sådan den nu är, utgör en del av
geografien. Men denna ytbildning blir i grund och botten obegriplig utan
geologiens hjälp, och därför har denna geologiska inledning blivit så lång
som den är.
Av allt, som här ovan sagts, kan nog dragas den slutsatsen, att Norges
yta har varit olika vid olika tider, allt efter som det blev till, och alltid
har det funnits krafter, som arbetat på att ge den form. Allt det
fastland, som nu ligger för våra ögon, fjäll, fjordar och dalar, är utskuret ur
massor, som voro mycket större och mycket högre än någonting, som
numera finnes kvar.
All sten, varje bergart, som utgör beståndsdel i fjällen, börjar, så
fort den utsättes för luft, för värme, för frost, för regn, för dimma, att
ivittra. Stenen i fjället mister sitt sammanhang, så att ytans form går
förlorad; en del av stenen löses upp, en del smulas till sand, något löser
•sig till lera. En del därav blir ämne till den jord vi odla. Det skulle
lora oss för långt att här omtala orsakerna till denna stens
söndersmul-ning eller förvittring, som det kallas. Det får vara nog att säga, att verkan
av de många obetydliga, men outtröttliga krafter, som ofta samverka, blir
en allmän förvittring och förödelse, som kan spåras över hela ytan från
den högsta toppen ned till havets strandbrädd.
Det är därför riktigt, som Wergeland sjunger:
»Vad har glättat alpens born,
skurat blank dess hårda sida
fläck för fläck och korn för korn?
— Regnets droppe,
fläkt så len från molnets vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
