Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dahl: Stavanger amt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stavanger amt
357
huvudstaden sina enkla västländska bygdeseder, delade ett tarvligt
härbärge med andra stortingsbönder och — återvände hem till sitt vanliga
levnadssätt.
Människor, som kommo till hans gård, kunde knappast tro, att det
var den store bondehövdingen, när de sågo en oansenlig, senig, mager
bonde, som i röd mössa och träskor arbetade med gödselkörning,
sprängning eller gråstensmurning.
Ueland dog den 11 januari 1870, Schweigård i samma månskifte.
Det är fullt på sin plats, att Norges järnväg går genom Dalene och
har en station vid Ueland. Det är ej endast naturen, som bjuder på
överraskningar genom den vilda Drangsdalen ned till det leende
Lundevattnet — även det enkla bondfolket kan uppvisa lockande utsikter, stolta
fjällryggar och sega jättefuror.
De socknar i Dalene, som ligga utmed havet, äro Soggendal och
Egersund.
Därute vaggar havet, bistert och tungt, ända in mot fastlandets
bergvägg. Ingen skärgård. Blott några få skumkransade stenar på flera
mils kust.
Och näringsfången äro — utom jordbruk — sjöfart och fiske av
hummer, lax och makrill. Så har det varit i århundraden. Flöte vid
Höte gungar för vågsvallet vid bergväggen och berättar om hummermjärdar.
Och båt efter bat föres fram emellan dem, både av män och av kvinnor,
så säkert och så lugnt, ehuru ett par årtag för mycket eller för litet skulle
krossa båten i spillror.
På 1860—70-talet bearbetade ett engelskt bolag titanjärngruvorna i
Soggendal; de äro nu nedlagda. Men titantankarna förfölja en dock
ständigt, när man ser trakterna mellan Soggendals hamn, Rægefjord, och
Egersund. Överallt stå branta, vilt kala berg. Så slätskurade och
rundskalliga, att man förstår, att urhavet och urisen haft ett särskilt nöje av
att polera dem och pryda dem med jättegrytor nedtill och jättestenar
upptill. Stenar som hus — som ligga och vippa på en enda liten
stödjepunkt, på översta loppen eller yttersta sluttningen. Resenärerna på
ångarens däck eller skjutskärran titta förfärade upp på dem — det ser ju
ut, som om ett barn kunde puffa ned dem med pekfingret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
