Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dahl: Stavanger amt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stavanglik ami’
När den första staren visslar, när bofinken kvittrar ömt, när
koltrasten drillar högröstat och rödhakesångaren låter sina flöjttoner ljuda i
Jäderens nyplanterade lundar - ty nu planteras del med all iver
därborta — då äro vipans vårbud redan gamla. Då tumlar hon med
ängsligt susande vingslag kring huvudet på folk och fä, det enda sätt, varpå
»liten vipa kan skydda den tuva, som hon månd’ bygga på». Naken
och bar som ett torkat stycke torv är tuvan, vars öppna lilla skål på
toppen rymmer vipans 4—(5 ägg. Blott deras brungröna färg, som går
alldeles i ett med bakgrundens, skyddar dem för kråkors och måsars
och människors snikenhet. Och här är så slätt, att naturbarnets vana
öga på långt avstånd kan se vipan lyfta och länge smyga omkring utmed
marken för alt vilseleda, innan hon flyger upp med sitt rädda skrik.
Ja, här är slätt. Ögat blickar ut över alla dessa tusen vattenpussar,
som blänka blått mellan alla de ljungklädda tuvorna och le mot de
snäppor, som vada däri — och över alla de vatten, som ligga himmelsblå
från strand till strand, därför att inga branta sluttningar kasta skuggor
över dem. Längre bort ligger torvmossen, brun och söndersmulad som
trädgårdsmästarens trädgårdsjord, översållad med fylliga ljungtuvor, från
vilka porsriset höjer sig, dignande av brunröda blommor. Vårnattens
döende dis gör landskapets alla linjer mjuka och fördubblar samtidigt
slättlandets andra holländska egendomlighet: att förstora alla avstånd och
föremål. Så bedrägliga, oändliga avstånd! Och så oerhörd storlek allt
och alla antaga! Ett barn på en kulle tar sig ut som jätten Goliat, får
likna kor, kor elefanter. Och ljungbackarna höja sig längre bort som
avlägsna, skogrika åsar. Det är dessa ljungkullar, som fram på
sommaren, när ljungen blommar, taga sig ut som Serbiens rosenplanteringar.
Men kommer vinden igen, och det dröjer inte länge på Jäderen, så
sopar den fram över hav och slätt. Blott där en bäck letar sig ut till
havs mellan de branta stränderna, har denna skurit ut fördjupningar, i
vilka solvärmen dallrande dröjer kvar i klart väder och dit fåren under
oväder taga sin tillflykt vid en liten mjölig och mosslupen kvarnstuga.
Bondens hus är byggt i fyrkant för att skydda gårdsplatsen för väder
och vind. Och väggarna mot väster äro i regeln täckta med taktegel till
skydd mot regnet, när det ligger på utifrån sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
