Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Einar Haffner: Norges högfjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37(1
GEOGRAFIEN
språk kallas »mækregauken», på svenska enkel beckasin. Ofta få vi höra
några långa, sorgsna visseltoner, som stämma väl med högslättens ödsliga
enformighet. I början kunna vi måhända ej uppfatta, varifrån ljudet
kommer, men snart se vi en liten fågel stå på ett ben borta på en sten,
och det är den, som utstöter de sorgsna ljuden. Det är en ljungpipare.
Och vi upptäcka efterhand många andra fåglar på fjället, vipor, änder,
lommar m. fi. Lommen håller sommartiden till inne vid fjällvattnen, där
ban har sitt bo. Stundom kan fjällvandraren skrämmas upp av ett vilt
skrik, vilket ljuder, som när en människa i nöd ropar på hjälp, men det
är icke någon människa, som skriker, det är lommen.
Även i småsjöarna och floderna på fjället finna vi ett rikt djurliv.
Här leva rödingen, barren, siken, forellen och andra fiskar, som höra till
laxfamiljen. Forellen blir mycket fetare och bättre i smaken i fjällvattnen
än längre ned, och den kan trivas och bli stor till och med i lielt små
tjärnar. Även kölden tål den bra, och den träffas därför högt till fjälls,
ända upp till 1,300 meter över havet och kanske ännu högre.
De levnadsvillkor, som högfjället bjuder människorna, äro torftiga.
Människorna upphöra att bli bofasta vid sädgränsen, det vill säga den
höjd, upp till vilken man kan odla säd. Men högfjället ligger liögt över
sädgränsen, och därför utbreda sig de väldiga högslätterna som folktomma
öknar. Söderut kunna vi här och där träffa små gårdar uppe på själva
fjället, röjda i ljungen och snåren likt små oaser i öknen. Det är
fjällgräset, som har lockat folk från dalen upp till högslätterna, ty fjällgräset
är fint och närande, så att hästar och boskap äta det med begärlighet.
Dylika fjällgårdar ligga spridda här och där på högslätterna, på
Te-leniarkshöjderna, t. ex. vid Mösvand, där en bygd utbreder sig på 900
meters höjd. De högsta ligga överst i Hallingdalen alldeles vid foten av
Hallingskarvet uppe på det vilda, kala högfjället. I Tröndelagen och
norrut finna vi däremot inga gårdar uppe på det egentliga högfjället.
Här och där ligga också turisthyddor och hotell uppe på fjället,
exempelvis på Dovre, på Filefjäll, i Telemarken m. fi. ställen, men det torde
ändå inte vara många hundra människor, som äro bofasta på fjället hela
året om. Och även de, kunna vi säga, tillhöra i själva verket låglandet;
de äro endast de översta utposterna för låglandsfolket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
