Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Bojer: Längs Trondhjemsfjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längs trondhjems!7 jör den
413
Trondhjems siad, gör rättast i att st}’ra rätt fram och ej bry sig om
svängarna hit eller dit. Det kommer nämligen snart en ny frestelse till
att fara vill, i det alt fjorden också sticker fram ett lillfinger till höger.
Det är en liten tjord, som mellan skogklädda åsar slingrar sig in till en
lastplats, där en älv möter oss i förening med en bred dal.
Allting här heter på Ork. Dalens namn är Orkedalen med fjorden
Orkedalsfjord, lastplatsen heter Orkedalsören och floden Orkla. Här bodde
den mäktige Einar Tambarskjälver, och ännu har dalen stora gårdar och
skogar, men också fabriksdrift, sommarkurorler och en enskild elektrisk
järnväg. En orkedaling vet, vem han är; han har röda pulsmuddar om
handlederna och sticker händerna djupt i byxfickorna, när han pratar
med folk — och skrevar ut med benen och spottar och visar icke
underdånighet mot någon.
En vik av den lilla fjorden gör en vändning upp mot Gulosen,
varifrån man har utsikt över den mäktiga Guldalen — men dit få vi fara
en annan gång.
Men den, som från Stadsbygden styr kosan rakt fram mot den
avlägsna synranden, han får efter en timmes lid syn på en rund holme,
som tycks ha kastats hit på slump. Det är Munkholmen, som en gång
var fästning och fängelse åt Grilfenfeldt. Och därinne i dimman ses nu
torn och skorstenar. Det är gamla Nidaros stad.
Men innan vi komma dit, ha vi till höger en vacker trakt med
gårdar på sluttande fält mot fjorden och täta granskogar däremellan. Det
är Bynäset. Och slutligen ligger stiftsstaden där med sitt domkyrkotorn
och sina breda gator och den stora hamnen, som har rum för gäster
från all världens floltor. Och till vänster se vi högt uppe på
Kristians-sten en ensam svart prick, som oavlåtligt rör sig fram och tillbaka. Det
är fästningens skiltvakt, som dag och natt går där med gevär på axel
och vakar över staden.
Men vi gå ej i land, vi skulle ju hålla oss till fjorden, som nu på
allvar gör en vändning åt vänster mot nya trakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
