Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joh. L. Hirsch: Från öarna på norska kusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
422
geografien
kullarna. Vi höra bräkningar, och när vi se oss om, finna vi får på
alla öarna. På somliga öar finnas många, på andra blott två, tre stycken,
allt eftersom öarna kunna ge bete. »Men vatten?» frågar jag. »Det finns
ju intet vatten på dessa torra öar?» — »Fåren behöva inte mera vatten,
än de få med daggen och var gång det regnar», svarar båtkarlen, Detta
påstående får jag bekräftat av folkel på gården, och jag har senare
iakttagit samma förhållande även annorstädes: på öarna i Kristianiafjorden,
på trädorna i Romerike — både hästar och får reda sig utan källor och
bäckar, när de gå på bete; de äro lika duktiga och välfödda för det.
Under den hårdaste vintertiden gå inga får här på de mindre öarna;
de tagas in på hösten och släppas tillsamman med den stora hjorden
inne på Husöina, den stora ö, där gården ligger — det egentliga Tarven.
Ett par stora öar, som vi ro förbi, väcka vår uppmärksamhet, därför
att ängsmarkerna äro större och gräset grönare. Här äro också högre
gärdsgårdar och därför mera lä för storm och regn. Men inga får synas
till. »Det är baggöarna», säger båtkarlen. »Dit skola baggarna släppas,
när fåren ha samlats.» — »När fåren ha samlats? Vad vill det säga?»
— »Ali, de skola ju rivas någon gång härute också,» lyder svaret. Men
det gör mig lika klok, och jag törs inte röja min okunnighet i dessa
synbarligen självklara ting.
Först senare får jag småningom reda på, att fåret här hålles ute på
betesmarken året om, är halvvilt och får någorlunda sköta sig självt, både
sommar och vinter. Varje år vid midsommartid eller något förr samlas
de ihop och drivas sedan ut på ett näs, där man ringar in dem med
tillhjälp av en lång vad. Denna är fästad vid störar med 3—4 meters
mellanrum. En man ställes upp vid varje stör, och ute på näset omringas
hjorden med vaden. En del skrämmes i sjön, men dessa jagas åter i
land av hundar. Till sist räcker vaden omkring liela hjorden, som nu
är omsluten av ett stängsel, vilket den inte kan komma över.
Nu tagas fåren ut, ett i sänder, klippas och sorteras. »Klippas» kallas
liär »rivas», därför att man enligt det gamla förfaringssättet väntade med
»samlandet», tills bela ullpälsen satt så lös, att man kunde riva av den
liel och hållen.
Ej alla får fälla samtidigt. De äldre och de fetaste fälla först, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
