Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I GRÖNLÄNDARNA
509
»Äntligen kom andebesvärjaren Sanimuinak fram. Han gick likt en
sömngångare och en martyr, utan att se till höger eller vänster, och satte
sig på golvskinnet. Håret bindes samman bak i nacken, och en
koppar-ring tryckes ned på pannan. Därpå bakbindes han, från händerna ända
upp till armbågarna, och remmarna snöras till, så att händerna bli
alldeles blå. Under dessa förberedelser stönar och pustar angagkocken, som
om han hölle på att duka under för en överväldigande makt.
Jag fick mig anvisad plats på en fäll på golvet, där det var svalast
att sitta, medan alla de andra småningom kröpo upp på bänkarna.
Därefter släcktes lamporna.
Strax frammanades andarna med ropen: ’Goi — goi — goi!’ än av
en röst, än av flera, än från ena ändan av rummet, än från den andra.
Härunder pustade, stönade och suckade angagkocken starkt. Plötsligt
började vattenskinnet vid dörren att rassla, liksom rört av en stark blåst.
Trumman började slås, i början långsamt, småningom allt hastigare. Nu
följde buller och oväsen av alla slag, rasslande, susande och slamrande
ljud, än som på maskinverkstäder, än som av lokomotiv, än som av stora
flygande varelser. Under det förfärligaste oväsen skakade stundom både
bänk och fönsterkarm.
Än hörde man angagkocken duka under för en väldig övermakt,
stönande, klagande, skrikande, tjutande, viskande; än hörde man andar, av
vilka somliga hade grova, andra späda, andra åter läspande eller pipande
stämmor. Ofta hördes ett djävulskt hånskratt. Rösterna ljödo än
uppifrån, än under jorden, än i ena ändan av rummet, än i den andra, än
utanför eller i den till huset ledande gången. Ropen ’höj, höj, höj!’
förlorade sig som i den avlägsnaste avgrund. Trumman användes med
utomordentlig färdighet — ofta gående runt omkring i rummet och i
synnerhet dröjande över mitt huvud. Till trumman ljöd ofta sång, stundom
så dämpad, som om den komme från en undre värld. Vacker
kvinnosång hördes stundom från bakgrunden.
Efter ett öronbedövande, smattrande, rasslande och susande larm blev
det plötsligt alldeles stilla, och nu inkom det fruktansvärda vidundret,
Amortotok. Det har svarta armar, och den, det råkar vidröra, blir sjuklig
och måste dö. Det gick med tunga steg omkring i stugan och på bänken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
