Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
0
520
GEOGRAFIEN’
skor och hundar. De senare äro nordgrönländarnas oumbärliga och
enda husdjur.
Under sommarmånaderna, när havet är isfritt, idkas all sälfångst från
kajak, och i detta hänseende stå de danska grönländarna mycket bögt
över polareskimåerna i skicklighet. Utom den vanliga sällangsten, vid
vilken geväret tyvärr mångenstädes har alldeles utträngt de ursprungliga
kastvapnen, idkas vitvals-, narvals- och valrossfångst, när djuren draga
förbi vår och höst. Det återstår att nämna, att året om på de flesta
ställen fiskas hajar, vilkas stora, tranrika lever uppköpes i handelsbodarna
och skaffar infödingarna en god förtjänst i reda penningar.
Livet på norra Grönland kan ej skildras, utan att man dröjer vid de
härliga slädfärderna och de präktiga hundarna, vilka göra, att man
gladeligen tar mörker och köld med sig in i en »säsong», vilken blir
oförgätlig för alla, som uppleva den, och ny för var gång den upprepar sig.
Ack, bara man drager sig till minnes några av de underbara
månskensnätterna med sitt norrskensbål flammande ut över den djupa, stjärnfyllda
himmeln, eller de djärva jakterna uppe i fjällen eller nere på havsisen
under de korta dagar, då mörkret aldrig upphör att lura vid synranden
— då är det, som om alla andra årstider glida ut ur ens medvetande för
att lämna rum för den stora, spännande, grönländska vintern.
Då är tiden inne för slädfärderna, då smittas alla, som ha råd
därtill, av lusten efter sällskapsliv och umgänge, och man far och hälsar på
varandra — många mil bort, med världens egendomligaste och muntraste
förspann. Till ett ordentligt hundspann höra 10 —12 hundar, som äro spända
för släden, alla med lika långa draglinor. Man styr dem utan tömmar,
blott genom att ropa och smälla med den långa hundpiskan. »Ejo, ejo!»
t. ex. betyder »till vänster», medan »ele, ele» betyder »till höger».
När hundarna skola gå över till galopp, har man lärt dem att lystra
olika rop, t. ex. »ho — ho — ho!» utstött genom näsan i hastigt tempo;
några korta, spabba slag med piskskaftet över de s. k. »kamickerna» ha
också samma verkan. En duktig hundkusk har dessutom alltid sitt »11 i—
matàt», d. v. s. en signal, som blott användes vid högtidliga tillfällen,
när man måste driva upp den stora farten ■— ofta kanske en fart på liv
och död, där det gäller att hinna land, innan en storm bryter upp isen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
