Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
522
geografien’
slickningarna. Men om basen missbrukar sin makt, kan det hända, att
bela hundspannet en vacker dag gaddar sig samman och ger honom en
minnesbeta, så alt den vita snön ryker av blod. Från denna dag är den
forne basen den mest föraktade och förföljda varelsen i bela samhället;
en annan intager genast hans plats, och hundarnas ägare gör i regeln
bäsl i att skjuta den avsatte och förhånade härskaren.
Vintern är också besökens tid, sade jag, ty när isen lägger sig över
hav och sjöar och snön fyller klyftor och jämnar sluttningar, kan det
ofta bli ett ganska livligt umgänge mellan de olika kolonierna. Med de
grönländska hundarna kan man göra mycket långa dagsresor, ända intill
10 mil om dagen. Men då går det också undan i vildaste fart, och
hundarna måste naturligtvis befinna sig i bästa skick. När man åkt en tid
och så kommer inom koloniens område, får inan lorst upp den riktiga
farten. Hundarna spetsa öronen, och med tungan hängande ur munnen
driva de småningom upp farten till galopp. En smäll i luften med piskan
sätter bela spännet i humör, och under glatt morrande slicka de närmaste
sidokamraterna varandra med tungan, så alt det snart råder ett strålande
lynne över bela linjen. Snön visslar och skriker under slädens medar,
selarnas benringar klappra muntert mol varandra, och i vinande fart tar
man backe efter backe. Hundarnas andedräkt står som en het imma
över deras huvuden, och snön yr omkring släden. I halsbrytande
svängningar styr man släden utför branta backar, och runt omkring sig
holman suset av uppskrämda ripor, som flyga bort. Hundarna sträcka ut,
så alt buken nästan rör vid jorden, och släden gör så oväntade och
omotiverade hopp, att en oövad för länge sedan skulle ha kastats ur.
När man omsider kommer fram förbi det näs, som döljer det lilla
samhälle, man vill besöka, så åstadkommer ens ankomst verklig
uppståndelse. Den förste, som får syn på det vilda förspannet, ropar »kimugset»
— släde — och rusar in för att berätta nyheten för familjen. Genast
ljuder ropet från hus till hus, och när man väl har kommit över den
liöga strandkanten och in bland stugorna, står redan hela befolkningen
ute i det fria för att bjuda den främmnde välkommen.
Riktigt i sitt esse äro hundarna dock först, när de få lov att vara
med om en björnjakt. Björnen kan vara svår nog att komma in på livet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
