Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I grönländarna
527
av en fjord blir lägerplats, och där stannar man kvar, tills höststormarna
och nattfrosten bli för närgångna.
I tältlägret leves ett sorglöst naturliv. Halvnakna barn och kvinnor
dansa omkring i solskenet; pojkarna leka och bada i småsjöarna eller
fånga lax i forsarna. Runt omkring tältet ligga tunna remsor av säl- och
renkött på tork till vinterförråd. Klipporna glänsa som silver av de
kringströdda loddorna, och vitval — mattak — ligger och lyser i stora
vita skivor.
Loddfisket ger alltid anledning till livliga uppträden. Fisken kommer
in till kusten i stora stim och lägger sig som ett brett silverbälte omkring
land; loddorna stå tätt packade ända ned till bottnen. Man vadar ut i
vattnet med stora håvar och öser upp fisken; man kastar sina nät ut från
båten, och snart är hela stranden ett enda glittrande, sprattlande myller.
Håvarna tömmas; det är, som om man hällde kvicksilver ut över
klipporna — det hoppar, det glänser, det plaskar och smäller överallt. Någon,
som »står i» alltför ivrigt med fisket, förlorar jämvikten och faller
huvudstupa ner i stimmet — flåsande och spottande dyker han upp och hälsas
av skadeglada rop inifrån land. Snabbt och bekvämt låter loddan fånga
sig och kasta sig upp på land, och innan ett par dagar förflutit, har
grön-landsfamiljen samlat förråd för en hel vinter.
Det är dock icke loddan, som ger fisktiden på Grönland dess egentliga
prägel, utan det är jakten på vitval. Vitvalen är Grönlands gödkalv. Men
han är en vild och stark krabat, och det kostar kamp och fara att inlåta
sig med honom.
En harpun viner genom luften, och man hör ett häftigt frustande.
En skinande vit stjärtfena piskar havet till skum, och så ser man blott,
hur »fångblåsan», som är fastgjord vid ändan av harpunremmen, hoppar
fram över vattenytan. Harpunspetsen sitter stadigt fast i vitvalens buk,
och fångblåsan följer med djurets rörelser. Stundom drager valen blåsan
med sig ned i vattnet, men det känns i såret, och länge kan han ej hålla
sin börda nere i djupet. Blåsan suges uppåt, och så måste det jagade
djuret upp för att ge sin smärta och sitt raseri luft i en lång,
klagande suck.
Men knappast har det lyft sitt glänsande gap över vattenytan, förrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
