Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
geografien
Härute växer allting sida vid sida. Såningsmannen går därborta över
backarna i söder, se bur det glittrar om hans sädkorg! Dalarna fyllas
av svepande solrök, heden lyfter sitt sköte mot den allting famnande solen,
tusen osynliga lärkor spänna en väv av toner genom den solglimmande
oändligheten. Det är guden Pan, som åter hittat ned till jorden för att
behärska ödemarkerna med sin flöjt.
Men låt oss nu en stund lämna vår härliga utsiktsplats, såvida du ej
har lust att stanna här, tills månen går upp därborta över torvstaplarna
omkring Nygård. Då silar dimman fram ur Hönemosse vid »dåsens» fot
och buktar sig i vita, fantastiska former uppåt dess ljungklädda sidor,
och månen rör med sin slev i kärret, och dimman stiger än högre uppåt
berget. Då kan det ur tystnaden ljuda en skräll, som om bergagubben
sloge sin stenkista i lås för natten, och då har mer än en ungersven tagit
till flykten i halsbrytande brådska med famnslånga hopp över de låga
flinthögarna.
Kväll efter kväll ha vallpojkarna, sedan oxarna flyttats för natten,
stått med ansiktet vänt mot »dåsen» — dock alltid på vördnadsfullt
avstånd, och ryst över sin egen djärvhet, medan de ropade upp mot sin
barndoms skräck:
»Bergagubbe, bergagubbe, är du därinne,
kom ut och räck oss en ekepinne.»
Det minsta ljud, en grens knarrande, en fågels nattliga flykt kunde
då få dem att kila sin väg med kalla kårar längs ryggraden. Denna
trollmakt över barnasinnet har Daugbjærgdås väl ej i längden förmått
bibehålla; nu ligger den blott som en väldig rund kulle på slätten bland
de andra kullarna.
Vi lämna höjden och stiga ned på slätten. Vi komma då förbi
Flint-bjærg, en höjd, blotl en smula lägre än »dåsen», som ligger straxt invid
landsvägen Skive—Kolding. Här kunde man för icke länge sedan
iakttaga den väldigaste hedbrand, som sedan urminnes tider hemsökt denna
trakt. En karl, som gått och slagit ljung, hade under middagsvilan kaslat
bort den svavelsticka, varmed han tänt sin pipa; den snustorra mossan
tog ögonblickligen eld, och på mindre än ett par timmar stodo tusen
tunnland av storljungen i ljusan låga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
