Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
geografien
exempel en mor är ensam hemma med en skara skrikande barn, gränsa
till vanvett.
En sådan brand förstör allt levande på sin väg. Rävar, harar och
grävlingar fly hals över huvud, men rusa ofta utan besinning rakt in i
eldhavet. Fågelmaiiimor ses ofta under pip och klagan hålla sig
svävande över rökhavet, på vars botten de ha måst överge ungarna.
Huggormen slänger sig i ursinniga ringlar hit och dit för att slutligen skälva
till ro i en askhög. Dock kan man ofta anträffa dem i skaror med resta
huvuden, på närliggande potatisåkrar, och den, som vågade sig dit in,
skulle säkerligen få känna på deras blinda skräckfyllda raseri.
Ingenting är så oändligt dystert som en sådan vidsträckt, avbränd
hed. Markens förbrända svärta får en ton av blått stål, som nästan
kännbart skär en i själen. Ej en fågel sjunger, ej en mygga surrar.
Naturen har vänt tillbaka till det oorganiska, sedan allt liv gått upp i rök.
Vandrar du ut över ett sådant fält, ser du blott jordens noppiga hud.
Här har en liten råtta haft sin tuva; undgick hon döden i lågorna, har
hon dock för länge sedan törstat ihjäl av brist på dagg. I varje
ögonblick stöter du på en liten benhög, var knota är så spröd, att den
klingar som silver mot skospetsen. Där borta ligger en ättehög så skallig
som en gammal man, som har tappat sin peruk.
Men se på de gamla vägspåren, som ligga där så svarta, som om de
dragits upp med tusch. De ha varit väl dolda av den skyddande ljungen;
nu lyfta de sig upp ur askan och berätta, att här gick forna släktens
landsväg bort mot Karup, som i en fjärran forntid var en stor, samlande
medelpunkt, kanske ursprungligen ett hedniskt offerställe, sedan en katolsk
vallfartsort med stora, brokiga marknader. Den som ändå med
troll-liättan på sitt huvud kunde ha suttit där på avsatserna av sluttningen,
som sänker sig ned mot den lilla ån Sejbæk, och sett alla de växlande
släktleden staka sig över vadstället där nere!
Nu är Sejbæk en liten rännil, som ligger och samlar åt sig några
vattendroppar här och där uppe i de mossiga hedsänkorna, medan
lammen om våren hoppa över dess grunda bädd. Men den djupt nedskurna,
i avsatser sjunkande dalgång, vari den rinner fram mellan lutande säv,
talar högt om, att här en gång varit ett mäktigt vattentryck, och säker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
