Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
GEOGRAFIEN
man åter uppe på en backsluttning, där harriset rasslar med sina torra
fröhus, och den av de barfotade vallpojkarna så fruktade ginsten
(»sticket») kryper längs bottnen med de taggiga revorna. Så kan det följa en
sträcka, där heden påminner om huden på en brokig ko, i det att små
kittelformiga fördjupningar i marken ha svept sig i stritt gräs i stället
för den vanliga ljungen. Det ser ut, som om den omsorgsfulla modern
naturen har velat lappa hedens bruna kofta och i sin nöd gripit till dessa
gröna och gula flikar. Men har man vandrat sin panna svettig över
storljungens knaggliga tuvor och i njutningsrika drag inandats den svagt söta
doften av fuktmättad mossa, som kanske för första gången beröres av en
människofot — då tar man ett glatt hopp in i den mindre motspänstiga
finljungen, där varje krypande blomrik gren är inpackad i kuddar av
lavar, vilka lysa som elfenben och knastra under skorna, som om man
trampade i högar av kräftskal.
Jag hade just denna dagen kommit in på en sådan oändlig, hopplös
vidd av finljung och krypande kråkbärsris, då jag överfölls av en häftig
törst. Länge hade den legat och grott under tungan som något sugande
osynligt med ett obestämt begär efter vått, men efter som den
tillryggalagda vägen blev längre, och tröttheten tilltog, sköt den sig hotande IVam
på medvetandets bakgrund med det häftiga ropet: vatten!
Nu äro alla hedsträckor långt ifrån lika valtenfattiga; somliga kunna
tvärtom ha ett icke ringa antal små idylliska dammar, dit vattnet samlas
genom dolda ådror, hemlighetsfullt som mjölken i kons juver. Här kan
vallflickan, när hon på heta sommardagar tar av sig kläderna för att
svalka de tunga formerna i det bruna kärrvattnet, ofta i strandbräddens
dy finna avtryck av vildandens grova fot eller se vinden leka med de
brokiga fjädrarna av ljungpipare och vipor, som här ha sköljt näbben och
de böjda vingarna, innan de flögo vidare över de solstekta åsarna.
Men på den slätt, där jag i dag gick fram, fanns ingenting, som
liknade en göl, och jag var redan nära att misströsta, då jag alldeles
oväntat stod framför ett stycke mark, där moder jord lagt ett veck på sin
milsvida, enformiga bruna kjol —- med andra ord: en tämligen djup
dalfåra låg framför mig och skilde hedbackarna från varandra. Två feta
rödbenor, som lyfte sig i ovig flykt över sluttningen, sade mig, att här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
