Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
GEOGRAFIEN
»Studom mötas flera band. Då blir det liv. Dagarna gå under
samtal, sång och sömn i solen; natten förkortas med dans. Man kanske
bygger en tillfällig koja av ljungtorv. (Från en sådan på Örre hed tros
Blicher ha hämtat ämnet till sin berömda novell »Tattarliv»). Får en
man lust att gifta sig, går han till sin anförare och framför sin önskan.
Denne sammankallar bandet; den giftaslystne träder in i mitten av
flocken och kastar en vit käpp till den kvinna, han vill äga. Tar bon upp
den, är hon hans för livet. Blir hon trött på honom, kan hon bli honom
kvitt därigenom att bandet åter sammankallas; hon bryter då sönder
käppen och kastar bitarna för hans fötter.»
Den mest utpräglade typen för detta slags kringstrykare är Länga
Margreta, som Blicher har tecknat så mästerligt i »Fjorton dagar på
Jylland.» Han förstår här alllid att låta henne i det spännande ögonblicket
dyka upp ur ljungen och reda upp allting genom några äktjylländska
kraftord eller ett beslutsamt grepp om knivskaftet. Med sina
förbrytar-skaror och sina fjorton ungar i hälarna på sig genomkorsade hon under
ett halvt århundrade just hedarna mellan Viborg och Henning—Holstebro
—Ringköbing. Hon är liksom inbegreppet av all den vilda hedens fasa
och skräck, den kjolklädda rövarhövdingen, som lurar i dalsänkorna och
väghålorna utan tak eller hus och som alltid är tillreds med sitt vänliga
lilla »pip under hakan».
Hedbonden har ännu långt ifrån glömt alt berätta om hennes
bedrifter. Han skonar henne ej. Ännu i dag kunna farföräldrarnas
historier om detla vidunder i kvinnogestalt få elt barnahjärta att hoppa av
förskräckelse. Kanske har man dock tecknat henne alltför svart och
ensamt på hennes huvud samlat alla de ogärningar, som rätteligen borde
fördelas på liela hennes fredlösa stam.
Det enda, som kan påstås med visshet, är, att hon — som i dopet
fått det särdeles hyggliga namnet Änne Margrelhe Sörensdatter — i nästan
sjuttio år färdats fram och åter på det jylländska landet i sina
»spring-triller» (tattarord = korta strumpor, sockor) och säkerligen nickel hårt
brandskattat de fattiga hedbönderna. År 1774 blevo både hon och
mannen Chr. Nellik samt ännu ett par medlemmar av den förhoppningsfulla
familjen bortdömda till »Viborghus», d. v. s. det gamla tukthuset, för rån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
