Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HED VANDRING AH
601
då och då gav natthärbärge åt gårdfarihandlare och ansågs vara rätt
för-förmögen. Som de båda tattarna vandrat bela dagen, kände de sig för
trötta i benen för att genast skrida till »arbetet»; de kröpo därför upp på
höskullen i ett av uthusen för att samla krafter. Här lågo de nu på lur
hela natten och hela den följande dagen, utan att ha den turen, att alla
stugans invånare på en gång lämnade denna. De uttänkte då en plan,
som skulle locka ägaren i fällan, och utförde den på följande sätt:
Då kvällen därpå alla i stugan gått och lagt
sig, gledo banditerna ljudlöst ned från höskullen.
På gårdsplatsen utanför stugan funno de en häst
tjudrad; de avtogo hans tjuder, som de i brist
på kniv filade i passande stycken mot en sten.
Medhjälparen knäppte en tung ekknölpåk
innanför rocken, varpå ban närmade sig Ole
Andersens sängkammarfönster och ropade med ihålig,
förställd röst: »Wolle! Wolle! Sover du, Wolle?»
Så fort han fått mannen vaken, berättade ban
en bedrövlig historia om hur ban — ban utgav
sig nu för holsteinsk hästhandlare — vält med
vagnen en fjärdingsväg därifrån på beden och ej
ensam förmådde vältra den på rätt köl igen.
Den tjänstvillige Ole Andersen kom nu halvt
påklädd ut i dörren, färdig alt ge boven en
handräckning. De gingo tillsamman bort i mörkret.
Den hjälpsamme Ole Andersen traskade
ivrigt bortåt ljungen med träskorna under armen;
skurken höll sig lurande och långbent ett litet stycke efter, hela tiden
med ekpåken dold under rocken. En halv fjärdingsväg från stugan
kastade rövaren masken och lät knölpåken susa ned över den intet ont
anande Oles armar och skuldror. Bonden störtade till marken.
Banditerna kastade sig över honom — nu hade också Lillefan dykt upp. Ole
kom åter på benen och slet sig från dem, men blev upphunnen; man
sökte slå en snara om hans hals, men han gjorde sig lös, medan han
sökte halla den vinande knölpåken fran sig. Ater slogs ban till marken;
Fig. 312. Tattaren Jens
Fårtjuv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
