Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
GEOGRAFIEN
bli med säkerhet samtalsämnen för långliga tider. Helg och socken gå
förbi ungefär på samma sält; kanske håller man sig litet snyggare på
en söndag än annars. Kvinnorna göra sig fina framför en spegelbit vid
köksbordet; männen skrapa av sig ute vid brunnshon.
Hedfolket tycker i allmänhet mycket om sina djur. Matmodern
springer hela dagen igenom med potatisskal och avfall till grisen, och den lille
russen får sin husbondes huss eller kilar åstad, så snart han kommit ur
den svettiga selen, till stugan, där husbonden genom den öppna
fönsterrutan under klappande och småprat räcker honom brödbitarna, som blivit
kvar efter familjens måltid.
Förhållandet mellan grannarna är i allmänhet gott. Slaktar någon
en gris, skickas som oftast smakbitar omkring till de andra. Där det är
långt mellan gårdarna, är det oftast kortast mellan hjärtana.
Hjälpsamhet är hedbonden medfödd. Är det fråga om ett insjuknande nattetid, då
doktor eller barnmorska skall hämtas så fort som möjligt, så äro alla på
benen, både stora och små; ljusen fladdra och blinka utan uppehåll under
takskäggen i de små låga hemmen och berätta för den vägfarande, att här
är någonting å färde. Männen springa med lykta från gård ttll gård för att
skaffa skjutshästar; snön bär skenet milslångt. Det ena spännet av små
rykande nissar möter det andra, för att doktorn skall hinna fram med
friska hästar, och karlarna ha gått halva mil för att med lyktor och
tjärstickor hjälpa vagnen över blöt mark och djupa vägar, som en mörk
vinternatt kunna vara försåtliga. I en sådan stund lär man att älska
hedens son; då sväller ens bröst vid tanken på, att kärleken till nästan
och de samhällsbevarande krafterna blomstra så skönt i dessa enkla
sinnen, medan den nutida kulturmänniskan så ofta förhärdar sitt hjärta med
själviskhet och isande kyla.
Men länge komma dessa förhållanden knappast att äga bestånd.
Kulturen skall också erövra heden och allting, som liör dit. Dess
förtrupper resa sig redan vid himlaranden i skepnad av milslånga
granplanteringar, och hedfolkets stationssamhällen ligga på slätten i
höstnatten med en strålkrans av elektriskt ljus ända upp i skyarna.
I dessa strävanden att odla upp heden spelar »Det danska
hedsällskapet» (stiftat 28 mars 1866) en allt behärskande roll. Själen i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
