Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Broch: Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RYSSLAND
129!)
Men den västeuropeiska odling, för vilken det nyare Ryssland
sålunda i en mycket sen tid öppnade sina portar, gjorde sitt inträde mindre
som ett utsäde, vilket fick utveckla sig organiskt i landets egen jordmån,
och mera som något helt eller tämligen färdigt, som fick anpassa sig
efter landets och folkets väsen, så gott det kunde. Förhållandet låter sig
till en viss grad jämföra med det sätt, varpå Japan i våra dagar har
tillägnat sig Europas odling. De invandrare, som kommo till Ryssland i
sällskap med västerns teknik, voro blott helt få. Införandet av den
främmande odlingen var en statsnödvändighet, som blev verklighet
huvudsakligen på härskarens befallning. Och även om man efterhand införde ej
endast vapen och härordning, europeisk dräkt och Europas fabriksväsen,
utan även vetenskap och konst, så blev ändå den del av den andliga
odlingen, som för den stora massan av folket spelade huvudrollen, det
bysantinska kyrkoväsendet, den gamla statsordningen och i samband därmed
stående sociala egendomligheter, såsom den rent konstmässiga indelningen
av undersåtarna i stånd, böndernas livegna ställning o. d., allt delta blev
bestående eller endast långsamt förändrat; det utvecklades på sill eget vis.
Det lägre folkets bela anda blev därför i själva verket långsamt och föga
påverkad västerifrån.
De högre samhällslagren däremot förvärvade till en början genom
yttre tvång, senare mer och mer av egen drift, västeuropeisk kultur; ej
blott till utseendet, utan även till tanke- och känsloliv ha de blivit mer
eller mindre som bildade människor i Västeuropa.
Men den stora bondevärlden har ända till våra dagar, i yttre och
inre avseende, för vårt öga mera tillhört »medeltiden» än den nyare tiden.
Massans lydnad för auktoriteten, dess tåliga och okritiska, ofla nog slöa
underkastelse under kyrkans och »tsarens», d. v. s. ämbetsmännens bud, det
är just »medeltiden» i motsats till våra dagars individualism och kritik. I
samma riktning pekar ofta en otrolig sorglöshet och därmed
sammanhängande brist på företagsamhet, på ekonomiska uppslag. En undergiven
fatalism, det berömda stoiska dödsföraktet och en otrolig förmåga att lida
och umbära utan knot, det är återigen mera »medeltiden» med dess
passiva dygder.
Sviker auktoritetstron och den kanske oklara, men dock djupa reli-
Geografien II. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
