Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Kolbrytning i Syd-Wales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
282
GEOGRAI-IEN
Stad följer på stad, och var gång husen sålunda tätna, ha vi hunnit
till en gruva, ett »kolverk». Lätt igenkännliga äro de alla på de två
smäckra, frittstående hjulen, i vilkas skenor kabeltåget löper, när hissen
ned till gruvan är i rörelse. Men även på de berg av slagg, som hopats
i varje gruvas omedelbara närhet, alla dessa lass av sand och kalksten,
som ha måst köras bort, innan man kom ned till kolådrorna.
Visst är här fult. Omkring dessa hål i jorden, varifrån rikedomen
hämtas upp, trives ingen skönhet. Låga byggnader av järn och gråsten,
skjul av veckad plåt, ugnar med rykande skorstenar, smedjor med dån
från sotiga ässjor, rostiga gruvkärror, söndriga järnvägsvagnar, brustna
kabeltåg, det hela överdraget med årsgamla lager av koldamm och liksom
utkastat i en tjärig mörja, som sträcker sig ända fram till det ställe, där
slaggberget med sin gnisslande krän på toppen växer och växer upp mot
de tunga, svarta rökmassor, som dölja himlen.
Fult är här, tryckande, ängslande bland dessa svarta hus, i vilkas
inre elden glöder argt, och bland dessa svarta människor, vilka liksom
bära mask och endast blotta sina ögon, som blinka för dagsljuset.
Det smulsgula vatten, som där borta strömmar ut genom en öppen
ränna, har pumpats upp ur jordens innandöme; det stinker giftigt liksom
de blågråa, töckniga dunster, som sugas upp ur gruvan, där människor
och djur slita och släpa.
Men fulast äro dock bergen av slagg, nakna som benrangel, som en
ättehög av renskrapade knotor, överdragna med svart slem. När stenarna
rasslande ändra läge, låter det som hånskratt. Vi ha legat i vägen för
er, inte sant? Vi ha hindrat er på er snikna jakt efter rikedomar! När
ni minst väntade det, lågo vi där, täta, fasta som muren, och ni sleto
ihjäl er för att bryta genom vårt värn. Ingenting kunde vi användas till,
och ändå skola vi upp i ljuset, ändå måste ni finna plats till oss
häruppe, där vi icke ha varit på tusentals år. Ni hata oss, därför att vi
inte kunna göra er någon nytta. Vi äro blott straffet och hämnden för
den störda gruvfriden . . .
Fult är här. Och dock, se ut över växelspårens vimmel, där
hundratals ton färdigbrutna och ordnade kol vänta på att hämtas till fartygen
i Cardiffs hamn. Hör kolvslagen från pumpen och de väldiga luftsugarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
