Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Kolbrytning i Syd-Wales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KOLBRYTNING I SYD-WALES
289
— All right, låt dem komma!
Gruvarbetaren och jag gå över vändskivan in i hissen, en låda, som
är öppen på de två sidorna, för att kärrorna må kunna köra rakt ut på
spåren, och på de båda andra klädd ined stålplåtar, å vilka äro anbragta
stänger att hålla uti under färden.
— Vill ni hålla fast här, Sir. Ja tack, så där med båda händerna.
Så gå vi då.
Jag hinner nätt och jämnt kasta en blick på de båda hjulen över
huvudet på mig, men de ha redan försvunnit.
Det blir mörkt som i en säck. En glödande hetta tyckes strömma
upp emot oss. Var är min lykta? Jag ser den inte mera och känner
ändå, att dess bärögla borrar sig in i min hand, medan jag hårt håller
om stålstången. Vilket förfärligt buller! Och varför upphör det nu
plötsligt? Jag hör ingenting — ingenting annat än ett kokande och
brusande, som om jättesnäckor pressades mot båda mina öron. Här är ju
omöjligt att andas . . . Det är någonting, som lägger sig för bröstet och
klämmer om hjärtat . . . Store Gud, vi falla — kabeltåget har brustit —
vi störta ned — om tjugo, om tio, om två sekunder ligga vi krossade på
gruvans botten ...
Oerhört långt borta säger då en röst:
— Ja, nu äro vi nere, Sir!
I detsamma får jag en känsla, som om jag plötsligt åter skulle fara
till väders. Den försvinner, då jag tar ett par steg framåt — eller kanske
är det tillbaka. Ty jag trevar som en blind; det enda jag ser är matta
små ljuslågor i min förares och min egen lykta. Och det underliga är,
att de flämta framför mig, antingen jag sluter eller öppnar ögonen.
—- Nu gå vi hitin och sitta ned ett ögonblick, Sir. Så komma vi
snart att se bättre.
Rösten är alltjämt långt borta. Jag har ännu snäckbruset i öronen.
Men det är dock, som om sinnenas bruk långsamt återvände, nu då
osynliga händer ha fört mig bort till någon sittplats och tryckt mig ned
på den.
— Det beror på vana, Sir, ingenting annat än vana.
Där dyka några linjer fram. En svart vägg, ett svart tak, ett svart
Geografien II. 111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
