- Project Runeberg -  Gleerupska biblioteket : naturen och människolivet i skildringar och bilder / Geografien i skildringar och bilder : andra bandet /
293

(1908-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Kolbrytning i Syd-Wales

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

293

Arbetarna se på med ett leende, som låter deras vita tänder skymta
i ansiktets kolsvarta mask. De växla sinsemellan på walesiska några
anmärkningar och förklara så på engelska, hur jag skall bära mig åt. Sök
rätt på de fina sprickorna i kolväggen, de ställen, där de olika växtlagren
på sin tid, för så och så många årtusenden sedan, ha lagrat sig på
varandra! Angrip den metallglänsande massan icke framifrån, där den gör
motstånd som järn eller klippa, utan från sidan, där den blir skörare
genom sammanpressningen! Det hela ligger som tjocka lager av vissnade
blad, eller rättare sagt, det är ju lager av blad, som genom ett oerhört
tryck ha pressats samman. Uppifrån kan man varken hugga eller sticka
i dem, men från sidan kunna de lossas likt blad, som vändas i en bok.

Jag följer anvisningen, och det går redan något lättare. Däremot är
det fortfarande omöjligt att beräkna slagen; jag bryter blolt usla små
stycken, knappast »bönor», på sin höjd »valnötter». Helt annorlunda,
då gruvarbetarna, alla fyra på en gång, så att deras hackor korsas, men
aldrig stöta ihop, angripa brottet. Än på huk, än på knä, än med
överkroppen långt framåtböjd, än åter långt tillbaka, lossa de klump på
klump, skrapa ur hålet, driva åter in hackan just på den punkt de vilja,
och just så djupt de vilja, och inför mina ögon växer och växer brottet,
välver sig inåt och uppåt, medan dammet står tätt i hålan och beslöjar
det osäkra, flämtande skenet från våra små lyktor.

Nu kan jag, när jag lyser upp- och nedåt på mig själv, över huvud
taget icke urskilja någon färg. Mellan mina händer och stövlar är
skillnaden ej ens en skuggning. Men i det jag sålunda blivit liksom
anpassad efter omgivningarna och har fått något förstånd på vad som
försiggår härnere, försvinner också mer och mer känslan av det ohyggligt
främmande, som mötte mig genast vid ankomsten till det underjordiska riket.

Jag börjar bli förtrogen med gruvan. Jag skiljer på dess ljud, draget
från luftsugaren, signalslagen nedifrån och upp och uppifrån och ned,
kärrornas rasslande bort över spåren, hackornas slag och kolens knastrande,
när de falla ned från brottet. Också här ha tingen sin ordning och sitt
enformiga vardagsliv. På samma ställen mötas på samma tider samma
svarta män med ljus i bälte eller hand. Dag ut och dag in växlas samma
ord om samma arbete. På ljudet av stegen bort över kolstoftet kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:55:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gleg/2/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free