Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Sommardagar i Granada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SOMMARDAGAR I GRANADA
399
på bänkarna eller på bara marken efter sin måltid av röda vattenmeloner,
druvor, tomater och bröd. Slösaktigt blommande nerium-buskar sprida
sin giftfyllda doft över dem, herrelösa hundar äta de ömkliga kvarlevorna
av deras mat och nosa på deras paltor, och surrande flugsvärmar dansa
över dem och slå ned på deras blottade, vanskapliga lemmar.
Inne i de stora trädgårdarna utmed promenaderna är luften kvävande
tnng av heta dofter. Tuberosorna ha slutit sina djupa, sammetsvita
kalkar, men nerierna utsända sin giftiga vällukt, och heliotroperna blanda
sin ljuva andedräkt däri. Med en knall brister en kaktusknopp och
strålar plötsligt purpurröd i solen, som om en fana hissats. Palmernas
randiga skugga krymper ihop för att slutligen bli blott en kretsrund fläck
kring den smärta stammen. Apelsinerna glöda som smält metall.
Myr-tenbladen hänga slappa. Men rosorna vända sig stora och tunga mot
solen och insuga dess strålar i sitt svala, doftande, färgglödande djup.
Vid denna tid finns det ett ställe i Granada, där svalka och en mild
dager råda. Det är i den stora, klumpiga domkyrkans kungliga kapell,
vid Ferdinands och Isabellas marmorkistor.
Det doftar evigt av rökelse därinne, och varje dag läses en själamässa
för de mycket katolska furstarna. Men den, som passar på och tar plats
därinne, när där ej linnes någon annan än den gamle kyrkovaktaren, som
slumrar i sin vrå, ban finner en välsignad vila i ärkebiskopens stora stol.
Blott de sneda solstrålarna, som regnbågsfärgade falla in genom de
brokiga glasen, och som flytta sig från Isabellas marniordrag bort över
spiran i hennes hand för alt slutligen nå högaltarets snidverk, blott
solstrålarna erinra om, att tiden går även här hos de stora döda.
Stela, kalla och stränga vila marmorfurstarna på sina sarkofager.
Den vita stenen återger skarpt vart och ett av deras drag; blott ögonen
säga intet, och dock har det väl varit de, som talat tydligast. I
synnerhet drottningens. Nu är hon ett helgon; här på jorden var hon en stor
människa, därför att hon ville mycket och uträttade mycket. Hon har
haft en stark, trotsig kvinnas ögon, vilka sällan strålade av kärlek, men
ofta av hänförelse, dådlust och härskarstolthet. Hon födde barn, men
framför allt erövrade hon Granada.
Och så listigt fångade hon den kostliga fågeln i sitt nät, så hjärtlös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
