Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Sommardagar i Granada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
406
GEOGRAFIEN*
upp i allt detta förflutna le de nya, vita husen med stora solsegel,
balkonger och små öppna bodar, där sångfåglar i bur sjunga i kapp med
verktygens slag, eller där frukter och blommor ligga hopade. Överallt
är en rikedom på trädgårdar och öppna pelarsalar, som prunka med
vinlöv och tunga nerier, med palmer eller svarta cypresser, vilka stå så
klart mot den molnfria himlen, att man kan räkna varje gren och följa
de fina linjerna, ända upp till det översta, som en syl spetsiga skottet.
ALBAYCIN heter den del av Granada, som för många hundra år
sedan lade sig till ro under den av Alhambra krönta kullen. Darro
genomströmmar den om våren; under den övriga delen av året är flodens
bädd lek- och torkplats. Men även oavsett Darro finns det gott om
vatten i Albaycin, ty det har i hundratals rännilar letts från Alhambras
väldiga behållare ned till staden, som det förser på sin väg ut över slätten.
Där Albaycin slutar och de vila, heta bergen börja, kasta endast
väldiga, gråblåa, taggiga aloëspiror och manshöga kaktusar en kort skugga.
Härute bor ett sällsamt slag av människor, som genom någon historisk
tilldragelse har förts till denna välsignade fläck av jorden, vars enda
ogästvänliga del del bebor. Det är los gitanos, zigenarna från östern, som
utan främmande uppblandning ha hållit sig kvar i denna västra vrå av
Europa.
Fram mot aftonen, när det röda skenet från solnedgången har börjat
lägra sig kring Alhambra och Generalife och när slättens småsjöar lysa
som eld, är det värt att göra en vandring ut till zigenarna. På långt
avstånd ser man den vita, tornliknande klippan, som är deras. Men intet
hus, ingen koja står att upptäcka. Från klippans nedersta kant stiger
som enda tecknet till, att här bo människor, hundratals valtenblå
rökpelare upp mot den rodnande himlen. Det finns icke heller några hus
därute, åtminstone ej mer än två, tre stycken. De 10 — 12,000 zigenarna
ha huggit sig in i klippan, delat den mellan sig, så att en var får ett och
några enstaka familjer två rum. Golv, väggar och tak äro den råa stenen,
översmetad, om det skall vara fint, med kalk, och överallt behängd med
helgonbilder i dussintal. Det är putsat och fint därinne, men också bara
ett par grytor och ett bord att vårda. Dörren till källaren eller hålan är
ibland av halmflätning, ibland av papperstunna bräder; hålor finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
