Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Strövtåg på Balkanhalvön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STRÖVTÅG PÅ BALKANHALVÖN
513
nya och ovissa, fri som gladan, som seglar mellan topparna, och dock
med ett mål, som skall nås, en plan, som skall fullföljas .. . Det är sant,
att världen förtjänar att ses. Icke från järnvägsvagnarnas fönster eller
från begränsade utgångspunkter med grammofon-ackompanjemang, utan
som här, där blott en liten raggig albanesisk häst kan hitta fram, där
intet är förberett eller kan förutbestämmas, utan natur och människor
oförfärat hålla ut på milsvitt avstånd från det mesta av vad vi andra
kalla civilisation.
På min österrikiska generalstabskarta står utsatt, att bergskedjorna,
genom vilka vägen slingrar sig, uppnå en böjd av 2—3,000 meter.
Säkert är, att topparna då och då hejda ett av de vita molnen under
himlens djupblå valv. Ett ögonblick blir det hängande däruppe som spetsat
på en nål och insnärjt i ett snår av ek eller en. Vindar, som vi liär nere
icke känna av, föra det åter vidare på dess seglande flykt, och som från
en jättefågels vingar förmörkar dess skugga bergssluttningens skogar
och fält.
Här växa alla de träd vi känna från våra hemland i norden. Eken
står ännu alldeles grön, och blott ett och annat blad i dess mörka, blanka
lövverk erinrar om, att hösten är inne. Men boken står rödbrun bland
gran och tall. Alm, ask och lönn prunka i strålande färgprakt från grönt
som ärgig koppar till purpurrött. Det fallna lövet har klätt berget med
jen mjuk, gyllenbrun matta, som sträcker sig ända ned till randen av den
smaragdgröna bäcken, som porlande hastar åstad mellan splittrade
stenblock och lutande pilar med skälvande blad.
Där någon fattig liten by trycker sig in i en bergshåla, reser sig en
högtidlig poppel bredvid moskéens minaret. De beslöjade kvinnor, som
vandra kring källan, vända sig bort, när de se oss komma. Männen hälsa
oss med ett: Pomozje bog! (Gud vare med dig!) som lämpar sig vackert
efter alla trosbekännelser. Alla vägfarande vi möta äro beväpnade till
tänderna; i synnerhet albanesiska ryttare utställa på sin person ett helt
förråd av dolkar och revolvrar utom geväret, som är slängt över axeln.
På ett par ställen se vi bönder, som plöja och t. o. m. under denna
fredliga syssla ha bössan på nacken. Det påstås, att trakten är osäker. Kanske
är det blott minnen från en svunnen tid. I alla händelser har det icke
Geografien II. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
